Yours truly

och du kanske åker
och du kanske är borta
bortrest
och du kanske kommer hem
tillbaka
du kanske vill säger att
det vore fint vi kan säger du
och så kanske du står där
med armarna utmed sidorna
handflatorna mot mig
hela bröstkorgen öppen
ber mig att bli vad vi var

och jag kanske inte kommer kunna svara
kanske kommer stå där
med huvudet tungt av sand som
silar tiden genom halsen
fyller lungorna tills det blir svårt att stå upp
och knäna kanske blir alldeles svaga
allt medan rastlösheten breder ut sig som
skogsbrand mellan trassliga nervbanor

och det kanske kommer att gå över
kommer kanske sluta kännas
det vet jag inget om
jag vet bara att jag kanske inte kommer
kunna hitta orden
och att du kanske kommer att djupandas min tystnad
hyperventilera den genom hjärtat
sluta dig som en mussla
sluta dig
sluta mig
sluta oss

kanske.

Kroppslig afasi

jag briserar
flyter fram som ett regntyngt moln
knappt en centimeter över marken
det formas i tanken när jag sänker
mig ner riskerar att fastna men struntar i det

och jag imploderar
glider fram med tungan skrapandes i gruset
får inte fram ett ord kan inte ta mig ut ur det här ljuset
ett hem som blir en borg som äter dig levande
jag suckar mig lägre ner mot marken

/det fyller på i slowmotion jag tuggar mig fram
genom livet en film som körs i stopmotion
vi bryter här klipper där låter navelsträngen ligga kvar
jag har glömt hur man gör när man andas
trots att det är det enda jag borde kunna
det känns som köttslig afasi jag har glömt vilka delar
som borde fyllas med luft vilka som absolut inte
ska ventileras och jag lyssnar på kroppen när
det inte finns något att lyssna på hittar på när
allting känns bra och kanske letar sig en
sjukdom in i bilden kanske stannar hjärtat idag
kanske är det bara en sån dag
jag letar nödutrymning i tanken leker med orden
låter andningen komma stötvis fast den inte vill jag
hittar på när det inte finns något att känna
alls/

och jag briserar
tills det återstår ingenting alls och jag tömmer
lungorna och hjärtat och tyngen på kraft
låter det spilla ut över staden över gatorna försöker
skapa en översvämning för att ro dig i land

du gapar torrt



Det var bara det.

Vågspel

det snurrar på
karusellen inuti
bergochdalbanan
utanpå
jag går samma vägar
säger samma saker
mina ord väger ingenting
jag tynger ner mig själv
dig själv
marken kommer närmre

och som jag hoppades
önskade med räddningen
inom räckhåll
några steg i rätt riktning
några ord i rätt ansikte
jag tynger ner dig
marken kommer fallandes
jag lägger mig i framstupa
sidoläge för att inte fastna
med tungan i halsen fastna
med orden på tungan jag
vill ha fria luftvägar
ifall om att

och jag vet inte vad jag trodde
när jag sa att det var annorlunda nu
men jag hoppades med hoppet brinnande
tätt under huden det startade bränder
jag höll dina händer krampaktigt
men ändå

hud och hud
hud som hud
du är bara några ord bort
jag tappar dem gång på gång
minns knappt hur det stavas längre

till
sam
mans
?

Med dig på andra sidan jorden

och illamåendet kommer i vågor som slår
mot stranden du har säkert fötterna djupt
ner i sanden med solen i ögonen i landet
där värmen aldrig tar slut och jag fryser
tills jag skakar

med dig på andra sidan jorden rinner dagarna
inte lika lätt genom matsmältningssystemet och
hur jag än försöker kan jag inte hjälpa att det
böljar fram och tillbaka genom blodet det gungar
när jag försöker lägga mig ner

jag vet inte hur jag ska göra för att ro i land
livet som ett projekt som drar ut på tiden spräcker
budget gång på gång jag vet inte hur jag ska göra för
att få ro i den hamn som skulle vara hemma och jag vet
inget alls när du skickar vykort stämplade på främmande
språk av främmande fränder

det svider i tanken som ovälkommen klåda jag kliar
tillbaka i brist på annat och med dig på andra sidan av
ett vatten jag aldrig kommer korsa känns det som
fritt fall känns det som fritt val känns det som. känns
det som det gjorde förr

och illamåendet kommer i vågor som sliter sönder
barriärerna jag hoppas att du saknar mig men tror
inte att det hjälper och jag hoppas att du känner något
alls för jag har blivit stum och jag hoppas att du känner
som du gör nu gjorde förr jag hoppas att jag
känner
något
alls.

Kalendarium

en helt vanlig tisdag i oktober och.
och och och
jag vill lägga till något
men vet inte vad
det finns inget att säga
korten är lagda allt är sagt
luften är ren och tung
samtidigt
allt händer samtidigt och
jag visste att det skulle bli
men inte att det skulle bli
så här

jag visste att det skulle komma en höst och
jag visste att det skulle falla löv men inte att
jag skulle falla med dem och jag visste att det
kanske skulle kännas men aldrig att det skulle
kännas som det gör nu när hjärtat brister
gång på gång som knopparna om våren
jag visste inte att kroppen skulle bygga sin
egen tempelvila vaka över det ännu inte födda

jag visste att sverige skulle vända andra kinden
låtsas som om det inte fanns en varmare årstid
alldeles runt hörnet och jag visste att det skulle
svalna men inte att jag skulle frysa ihjäl i väntan
på i väntan på vad?

en helt vanlig tisdag som blir onsdag blir torsdag
blir november december det mörkar lika fort
utanför som inuti jag blundar hårdare
somnar fortare vaknar senare
ett helt vanligt omslag i väderlek
allt händer samtidigt och
jag visste att det skulle bli
men inte att det skulle bli
som det blev.

Du får mig

jag vet inte vem du är/var
var du befinner dig hur det känns att
leva/vara bara andas jag antar att det
känns ungefär så här

jag vet var jag har mina händer men inte vad
de saknar att greppa och jag vet inte hur man
saknar med hela kroppen med hjärtat på
rätta stället inkilat mellan tänderna ett rovdjursgap
ifrån att brista och jag vet väl inte längre hur
man lägger armarna om och bara är/var

det känns som tid och det rinner mellan
fingrarna och jag ställer klockan flera gånger
vill inte missa dig när du kommer/går vill inte att
ryggraden ska släppa orden brista fördämningarna
sluter inte längre tätt jag simmar motströms

jag vet inte vem du var/är/kommer vara
jag vet inte om jag vill veta men jag vet att det
gör ont när du får en röst igen i ett tonläge jag glömt
bort att jag saknat och jag har tappat något men
kommer inte ihåg att leta efter det

det känns bra nu/känns fint nu
jag somnar armarna runt och blundar ögonfransarna
tätt mot din rygg och det sluter sig så fint kring
kärleken läker så fint såren bäddar in sig i ett
solar plexus som öppnar upp och tar emot
breder ut sig som solsken inuti

jag vet inte vem jag var
men jag vet hur det är
allting smakar sött nu
det borde alltid kännas precis så här

Insomnia

jag lägger mig ner
ryggrad check
andning check
armar utåt sidorna
öppna händer
handryggar skavda mot golvet

jag lägger mig ner
ligger blickstilla
blundar och väntar
andas ett
andas två
räknar in hjärtslagen
faller på plats
ligger helt tyst

(jag lägger ner
orkar inte prata om det
armarna utåt sidorna och
bröstkorgen är den brukar
kroppen är min och det
är ett tempel visst är det ett tempel
det känns bara som sten)

jag lägger mig ner
kryper inåt bakom ögonlocken
låter det flimra i mörkrött
en karta över samtiden
jag flyger på känsla nu
blundar och väntar
hjärtat som en klocka
tickar förbi tiden jag
känner livet
längst in i magen
det spirar och växer
inte som ett barn men
kanske som en framtid

jag lägger mig ner.
lägger ner.
ligger kvar.
låter bli.

allt kan gärna bli stilla nu.

Diagnostisera mig

jag snurrar in mig i lakanen
trasslar in mig i feberdrömmarna
med svetten klibbig och kall
lämnar fuktiga avtryck
över hela sängen

jag blandar ihop dröm och verklighet
vet inte hur länge jag sovit/varit vaken
men tankarna trasslar in sig i varandra
när jag försöker reda ut begreppen

det finns ett knäsvagt ja någonstans långt
bak i huvudet men jag vet inte varför
det kommer tåg farande i hundraåttio
försöker ta sig igenom hjärnan
agressiv trafik tvärs igenom kroppen
jag kan inte tänka klart och nånstans
längst bak i huvudet vibrerar det ett
ja.

feberdrömmarna som osammanhängande
fragment där dröm blir verklighet blir
kallt och hårt och det känns.
känns som jag sprungit i ett liv nu
svetten klibbig och kall baddar pannan
med vatten men glömmer bort var
jag är när vattnet plötsligt reser sig
och ber mig följa med

jag vaknar med beslutsångest
och ett dovt mullrande ja/ja/ja
letar sig fram igenom dimman


Ja?