Jag ville bara säga det

ibland känns det som vanligt
gå till jobbet och klä på sig och
prata om vädret och oj vad det snöade
den där vintern -95
en fredag var det väl ja det var det absolut
oroa sig för världspolitiken som vanligt och
vad blir det till middag och träna
och sjunka ner i sängen och somna
nästan innan kinden träffat kudden

andra dagar är det bottenlöst
drömmer om att hamna i koma
bli rammad av lastbil
börja om rensa ur göra nytt
bryta alla ben i kroppen alla
destruktiva tankemönster
låta gravitationen göra sitt
låta tyngdkraften hjälpa till
bygga brosk och fräscha drömscenarion

som alzheimers i skallen
som panik och rastlöshet som
fortplantar sig genom fotsulorna
och upp
att inte minnas var det var jag
tyckte nu igen att inte ha några
åsikter känslor inga logiska tankegångar
som sandstorm i blodomloppet
det är tungt nu/är mörkt nu
jag väntar på gryningen
den borde verkligen
komma snart

Inuti är det precis som vanligt

någon frågar
hur jag står ut
det är enkelt
jag går aldrig ut
sitter inne
stänger av
trycker aldrig på
några knappar
låter inombords
vara råkallt och nedstängt

ibland bankar det
från hjärtat
aldrig från ytterdörren
det är ingen som hälsar på
bakom revbenen sitter det
något som är instängt
jag håller för öronen
orkar inte höra hur det
slår

någon frågar
hur det ser ut
hur inombordslandskapet
är uppbyggt
det är enkelt
det är helt raserat
allting i spillror
helt oförklarligt
en morgon vaknar jag
och har gått alldeles sönder
en morgon vaknar jag inte alls
det skaver upp i halsen
något oförlöst
sårbart och stelnat
långt ner i bäckenbotten
jag undrar när
det ska falla på plats igen

allt som faller nu är
tusen strida bomber
tankarna tyngda av rökridå
jag lurar mig själv
ögonblick till ögonblick
hoppar mellan stenarna
en mental Hades helt
utan sjökort
lovar att han ska ro mig
tryggt i land ge mig en
alldeles egen hamn
allt jag behöver göra är att
att blunda är att följa med
jag simmar hellre över
öppet hav än litar på
det skaver i gommen
splitterskador inifrån
alla vassa ord
allt som jag aldrig
kommer att berätta
som jag inte har
något språk för

någon frågar hur jag står ut
det är alldeles för enkelt
jag går aldrig ut.

Som Göta Älv inombords

jag tror att jag
har gagnes inom mig
niagrafallen, donau
göta älv
det forsar bakom bröstbenet
ut mellan benen
något sjunker undan/sväller
som ebb som flod
rör sig i vågor
tsunami genom blodomloppet

och inuti hela mig
flyter tiden
alldeles stilla
ständig rörelse
silar verkligheten
mellan revbenen
kroppen nästan bara vatten
nästan bara materia
jag filtrerar syret
genom huden, nu är
allting öppet nu kan
allting andas
något mjuknat
inuti

Ge mig ett alternativ till verklighet

det luktar lögn
luktar konstruktion
staden som socialt
fenomen slukar oss
tills sista droppen
rinner ur oss
färgar trottoarerna
inte röda
facebookblå

var god dröj
uppkoppling sker
snälla berätta
hur har din dag varit
samlar information
små drönare
konspirationsteorier
kartläggning av
mänsklighet

det är många som försöker
statusuppdatera just nu
vänligen vänta kvar
snälla håll den tanken
gör inget annat
snart är det din tur
dina fem tusendelssekunder
i skärmljuset
någon bryr sig
verkligen

Så du säger att det är över nu

så nu känner jag
så nu tänker jag
så nu bränner det
bakom ögonlocken
så nu hettar det
i kinderna
så nu skäms jag
så nu vet jag inte
längre var jag ska
ha mina händer när
jag inte kan ha dem
alldeles nära dig

så nu är det som det är
så nu jaha okej
då säger vi så
det var trevligt
väldigt trevligt
så nu går jag
nu går jag
verkligen
kanske kommer jag
aldrig över dig
kanske går det på
en sekund
så nu är du
är vi
bakom
mig

(så
nu finns inget mer att ångra
det går inte längre att ändra
du är säker säger du
jag är inte helt säker
på att du är det
så nu säger jag det
du säger ingenting
så nu är det dött lopp
jag ska verkligen gå
det finns inget mer att vinna
vi slösar tid
du viskar tyst
så nu smälter jag
ett vattenfall inuti
så nu sjunker jag
sjunker insikten
genom kroppen
fyller mig med cement
betong stenar tråkiga minnen
så nu ska jag vara tyst
jag lovar
jag går nu)

Let me google that for you

det är höst
det är något som skaver
jag skriver samma saker
tänker samma tankar
i huvudet sjunger samma
drömmar samma sånger
jag vill bara sova
ibland inte gå upp
ibland så trött
på mig själv
för att jag inte orkar
något alls

någon
kanske google
säger att det
är cancer
någon annan
också google
säger att det är
depression
en svacka
livskris
åldersnoja
tänk positivt!

tarmkanalerna förvandlade till såll
silar bort allt det nödvändiga
skickar ständiga signaler till hjärnan
här är något som måste städas!
tårkanalerna öppna fördämningar
allt rinner igenom
försvinner
jag hinner
inte med
förlorar
salt
järn
förståndet

Regel nr 1: Blanda aldrig ihop jobb och fritid

nu är han vuxen
det hände på några
hundradels sekunder
strax efter att han
pressat sig själv
ut ur livmodern
knöt han slipsen
öppnade excel
nu var det bara
att börja jobba
sedan kunde han dö

livet som motorväg
grå och full av
störande moment
medtrafikanter
motståndare
han vill ta sig
långt bort från
alltihop
ta sig ur sina
långa köer
slippa tänka
det var alltid tisdag
alltid långt till
nästa helg
nästa frist
han ville sova bort
några år

nu var han redo
han var fullvuxen
gammal nog att förstå
this is it
knacka koder i program
kalkylera
profitera på
löneslaveriet
inombords
susade
en urskog

Imorgon blir allt bättre

det snurrar
fortare nu
staplar nyårslöften
på nyårslöften
börjar om
varenda måndag
nu ska jag bara!
knuten näve i luften
stridsrop i hjärtat
fångas in av soffan
sover i tusen år
på morgonen vaknar jag
slö och sinnessvag
undrar vad som hände
varför jag inte tog över
världen
eller i alla fall
gick ut och sprang
nu är allt en enda röra
det är jobb och vårda relationer
och träna för att hålla
kroppen i schack och skrika
i stängda rum för att hålla
hjärnan i fas och det mentala
kanske börjar rubbas
jag pratar högre nu
har gått upp en oktav
så rädd för att försvinna
sluta existera
om någon hör mig
så finns jag
väl
andas i tretakt femtakt
sextondelstakt
vaknar kallsvettig
mitt i nätterna
famlar i blindo
det blir
aldrig
gryning
när jag
verkligen
behöver
det

I huvudet på en administratör

allt är så stilla
det surrar högre i huvudet
inga yttre ljud som dämpar
absorberar
jag vill öppna upp
skrapa ur
städa riktigt rent
ordna i prydliga rader
vill att det ska vara
överskådligt
ångesten för sig
färgkodad med register
nästa hylla
glädjeämnen
måste beställa hem mer
något att gå upp i
vill att det ska vara
tillräckligt
förutsägbart
låta tristessen
sjunga mig till
tystnad

Vaggvisa för flyktbenägna

Du måste sova nu, måste blunda nu. Det är sent du är nog trött, kom igen och vila lite nu. Släpp taget, dagen har passerat, du har kommit/sett/du har segrat. Eller åtminstone inte besegrats. This too shall pass. Kom och lägg dig här, imorgon får du fem minuter till min älskling, jag vill att du ska vila. Du ser aldrig sliten ut, utsidan blank och polerad. Jag skymtar ändå avgrundsdjupen, i pauserna, i din inandning, hur du stannar till i steget, vänder dig om. Jag ser hur du sjunker, världen är blind, du har fri tillgång till cement/ allt som tynger, omgivningen hjälper dig att klättra upp på bron, jag vill att du ska leva. Kom och lägg dig här bredvid mig, jag ska hålla dig tills du somnar, jag vill att du ska vara varm, vara trygg, bara lägg dig ner litegrann. Blunda bort, blinka blankt, du behöver inte prata. Det behövs inga ord när natten sveper in, stillar våra sinnen. Du säger att du sprungit i ett liv nu, jag känner milen passera genom dina ögonlock. Nu kan du sakta in, våga bli långsam, nu finns det ro att låta bli, flytta fötterna från marken. Låt mig få ta hand om dig ibland, vagga dig till tystnad, låt mig få vara den som samlar kraft och styrka. Det är natt nu, är mörkt nu, kom vi ska sova. Bara lägg dig här, bara släpp allting, låt ryggkotorna sjunka långsamt ner i glömska.

Smör

He is something else
Something new
A rush of blood from the hands to the ears down the spine
Makes me blush
Go all red go naked
Melting butter dripping from his fingers
He is
like no
other man

han är något annat
något nytt
han är blodet är tsunami
rör sig i svallvågor genom mig
svämmar över
tills jag
smälter som smör
under hans fingrar
han är
som
ingen
annan

Vad jag egentligen menar när jag säger att det är så svårt att vara lätt

Jag brukar klaga på att jag saknar fokus, att det är ett ständigt brus runt hörselorganen, att varje gång jag försöker tänka klart en tanke tycker jag att det tar alldeles för lång tid och slutar med det. Som en alldeles för seg hemsida, jag trycker på REFRESH en gång i sekunden. Ingenting blir fräschare, jag blir äldre. Inuti en enda sörja. Försöker åstadkomma något, tvinga hjärnan att arbeta, det är samma meningar/samma formuleringar/samma trötta tankar som tickar på repeat. Jag skriver ner dem. Blir uttråkad redan innan de tagit sig igenom fingrarna och ut i cyberspace. Ettor och nollor marscherandes på rad, jag kallar det för verk. En ständig huvudvärk, träningsvärk av viktiga organ. Ibland, eller ganska ofta, kanske alltid om jag ska vara riktigt ärlig, känner jag mig som en kuliss. Ett påhittat scenario, ett välarbetat skämt som glider genom livet. Räkmacka in i alla stängda rum. Det finns ingen svärta, jag saknar bråddjupen. Om du försöker gräva dig igenom mig landar du på andra sidan, knappast Kina. Knappast några exotiska hemligheter. Här finns bara skog, finns bara helt vanlig barndom, finns bara bra betyg och vänner för livet, finns bara betalda räkningar och ett väldisponerat boende. Här har allting bara löst sig.

Så jag försöker att försvåra. Krångla till, göra jobbigt. Misstar det neurotiska för det mystiska. Vill vara som en gåta. Bjuder in hjärnspökena till långa samtal, snälla gå inte redan, jag har inte oroat mig klart, har inte tänkt ut alla tänkbara möjligheter till hur jag kommer att dö än. Snälla ni, stanna lite till. Så jag ger dem tillgång till hela min fantasi, ber dem stiga in, ta för sig, känna sig som hemma. Ett Narnia på andra sidan skallbenet. De blir som galna. Bygger hela världar, kastar mig rakt in i mardrömmar. Det kostar på, tar all min energi. Känner mig uppfylld/upprymd/uppdämd. Plötsligt kan jag skriva, plötsligt finns det ro till annat. När hjärnan jobbar högvarv, när ångesten kickar in på övertid, när jag har hittat på tillräckligt många saker att vara orolig för. Det väller ut över sidorna, sväller, jag växer, gläds åt tyngden från mig själv.

Naturkraft II

Det sved i skinnet, som myrornas krig genom nervsystemet. Hon var på helspänn, lystrade efter ljud som knappast hördes. Andades den? Hon frågade sig själv/sin omgivning/universum/internet/sina hjärnspöken tusen gånger i minuten. Det blev tröttsamt, hon önskade att hon fick sova. Släppa lite på oron, den ständigt gnagande. Önskade att hon kunde få andas på djupet, kanske en eller möjligen två gånger per dag. Att hon skulle kunna stå blick stilla och ta ett andetag. Inte så att det fastnade i halsgropen, utan så att det flödade ner igenom lungorna som vattenfall, fyllde hela magen. Hon ville känna kroppen expandera, pulsera. Ibland kollade hon om hon själv var vid liv. Hämtade en spegel, höll den framför munnen. Imman på glaset kändes lugnade, hon kände hur ögonlocken började falla ihop. Kanske kunde hon vila lite, bara lite, bara en sekund med slutna ögon. Hon var så trött, det hade satt sig någonstans i själen, hon kände sig grå och lealös, sömnbristen gjorde henne som förblindad, det brände bakom tinningarna. Varje gång som hon var på väg att ta klivet in i glömskan väcktes hon, kanske av en hostning, en inandning, en vibration genom luften. Hon var klarvaken igen, ögonen svedda och rödstrimmiga. Ett ständigt stirrande på den lilla varelse som hon måste hålla vid liv, som var bräckligare än henne själv, hon vacklade under tyngden.

Tiden sträcktes ut, förlorade sin självklara rytm. Ibland kändes det som att hon var tyngdlös, svävade omkring mellan lägenhetens väggar och slog huvudet i taket, hon hade svårt att fokusera på samtal. Orkade inte lyssna på musik, fick huvudvärk av knäppandet från kylskåpet. Hon längtade bort, eller kanske till. Ville att dagarna skulle bli verkliga igen, att hon skulle få sova när det var mörkt. Eller bara sova alls. Nu gick allting i ett. Hon rörde sig mekaniskt, gjorde samma saker hundra gånger om. Glömde bort vad hon precis hade gjort, gjorde det en gång till. Nu var hon någon annans. Hon hade velat det, kanske bara inte förstått vad det innebar. Hur hon hade förvandlats, expanderat, skapat plats åt något nytt. Det var större än hon hade kunnat föreställa sig, hur hon burit hela universum inom sig. Det gick aldrig att skydda någon tillräckligt, vissa sorger måste bara passera, somliga faror krävde att få upplevas. Det kändes som den djupaste förtvivlan, hjärtat alldeles utanpå, nu kunde hela världen få henne så lätt. Hon hade något att förlora.

Hon visste att det kallades kärlek, men inte hur ont det skulle göra. Hon hade fått hjärtat strimlat många gånger förr, hade lämnat delar av sig själv i andra människors blickar. Hade sett hur de vänt henne ryggen, kastat henne till vargarna, inte sett sig om en endaste gång. Hon hade brutits ned, byggts upp, tappats bort, gjorts om, blivit hel. Nu var hon något annat. Det svindlade i tanken, hon var rädd att tappa balansen. Plötsligt intensivt medveten om den egna förgängligheten, det totala beroendet. Detta bräckliga knytte, ett sådant hjälplöst byte. De delade blod, hon hade blivit någon annans.

Tusenbitarshjärta

han säger
nu finns ingenting kvar
allt är slut jag har gått isär
inuti är inget längre
som det ska
jag har börjat simma nedåt
bråddjupet
letar efter bråddjupet
någonstans att sjunka till
vila i ett liv
jag är så trött
det börjar sätta sig
i lederna nu allting
är så svårt att ta i
jag kan inte röra mig

det fortsätter framåt
utvecklas åt fel håll
marscherar taktfast
ett steg fram
fem skadeskjutningar
tillbaka
hur länge orkar en
människa existera
utan att leva
hur länge kan jag leva
utan att vilja existera
gör mig till materia
få mig ur min skalle
det surrar svider jag
bara sväljer nu
bara tar emot nu
ta mig ur mina mardrömmar
de rider mig om nätterna
på dagarna vågar jag
inte längre blinka tänker att
jag kanske somnar jag kanske
tappar greppet kanske
bryter ihop
går i tusen
små bitar

Naturkraft

Kroppen tung/varm/uppsvälld. Ett andetag ifrån att spricka, spräcka sönder. Inte gå i bitar,  närmare ett vulkanutbrott. Tömma sig fullständigt, klibbig vätska, dränka allt i sin väg. Inga tankar, bara lukter. En metallisk bismak, hon andas mödosamt. Bröstkorgen häver sig, krampaktigt, försöker få syret att nå hela vägen ner. Orkar inte riktigt, det fastnar halvvägs. Hon har andan i halsgropen, har anden i handen. Själen svävar utanpå, hon känner sig febrig. Mjuk och simmig bakom pannbenet. Orkar inte öppna ögonen, har kisat i flera dagar nu. Inget solljus, det bränner sönder näthinnorna. Ett pärlband av läkare som marscherat fram igenom rummet. Bestämda steg, hon har känt dem vibrera genom kroppen redan innan de hunnit fram till trapphuset. Har stönat inombords, magen vänt sig som en föraning om hur de kommer lukta. Som handsprit och rökpaus, ställt sig nära henne, böjt sig över. Pratat i tredje person, hon har inte orkat förklara för dem att hon faktiskt existrerar. De har staplat fakta på fakta på fakta. Byggt henne som ett korthus. Synat hennes kroppslighet, tagit temperatur. Klagat på hur mycket plats hon tar på jorden. Så liten i orden, hon borde skämmas. Borde lämna lite yta, det finns sådana som har något viktigt att säga. Hon har inte orkat genera sig, kroppen alltför nära brännpunkten. Hon kokar, det pyser genom hörselgångarna när hon försöker lokalisera ljuden. Alldeles överhettad, tankarna uppskruvade på högsta volym. Någon skriver maskin i versaler, det knackar sig fram genom skallen. Hon stönar morsekoder till omvärlden, hoppas att någon kanske fattar, läser hennes röksignaler.

Hennes mamma vrider händerna av vånda, hon hör hur de skaver mot varandra. Hud som slitits sönder av tiden, lika tunn och torr som papper. Hon värjer sig för att komma undan, lyckas inte få det ur systemet. Som skrapande stolar mot metallgolv, hon kan inte koncentrera sig. Fokuserar på andetagen. Öppna munnen, läpparna spräckta och torra, små sår i mungiporna, sila syret genom tänderna, ner igenom halsen hela vägen till lungorna. Det kostar på. Hon blir större, allting sväller. Halsen känns mindre nu, eller är det bara relativt. Nästa dag kommer nästa läkare. Han hasar sig fram genom huset, hon känner hur han svettas, hur hans tidspressade hjärta kämpar för att han ska hinna med. Han är som förblindad. Klämmer på henne, hans händer försvinner i hennes mjuka hud. Som kvicksand, han får uppbåda all sin kraft för att slita sig loss. Pratar i brottstycken. Benämner henne som ett sjukdomstillstånd. Hon har blivit sin åkomma. En parasit på samhällskroppen, något de måste medicinera. Hon sjuder, växer lite till. Skinnet slappt och tungt, drar henne mot golvet. Ett segel som fångats av gravitationen, hon är moderskeppet, en brännande massa som föder, som sväller, som förbrukar som ger liv som lever som aldrig kommer att försvinna, som måste utplåna jaget för att ge liv åt något annat. En organisk tyngd som inte går att rubba, hon är fången i den egna kroppsligheten, ett offer för den yttre verkligheten. Nästa läkare har väsande andetag. Han tar pulsen på henne, letar efter livstecken, letar efter något som kanske kan kallas för människa. Allt är tyst och stilla. Hon stönar svagt, har glömt alla orden. Har inget språk, naturen forsar genom henne. En naturkraft, inget verkar hjälpa. Bränderna bränner högre nu, det sprakar när hon flyttar sig millimeter för millimeter, måste bort ifrån det varma, få det att sluta tynga. Hon har blivit vatten, något kokande, ångande, det dränker alla tankar.

Henne papa stegar fram. Lägger armarna i kors, hummar allvetandes. Ringer telefonsamtal hela dagarna, kräver svar. Lite logiska förklaringar. Vad har hänt med hans barn, hon var ju här nyss. Vem är denna otympliga massa som inte kan prata, kan någon förklara. Och genom hela nätterna, en ständig plåga, ett smärtsamt ingenting, tiden rullar fram som ebb som flod genom skallbenet. Tinningarna trumslagare, bankar i otakt, baktakt. Så svårt att fokusera, med nattsvart intighet utanför ögonlocken. Hon fortsätter att blunda, jämrar sig, allting likadant utanpå som inuti. En kropp i undantagstillstånd, något tärande som äter sig igenom alla tänkbara relationer. Det verkar vara omöjligt att kombinera, det kvinnliga med det fungerande. Nu är hon bara sin kropp, växer tills det inte längre går.

Nio månader senare exploderar hon, spränger alla gränser. Febern som stigit till kokpunkten, ett eldklot som tvingar sig fram genom artärerna. Hon delar sig i flera, ger halva sig. Nu existerar hon bara till hälften, eller kanske gånger två.

Du får mig

bubbel in på småtimmarna
det stramar kring hjärtmuskeln
ingen sömn och inga tider
bara hud på hud och drömscenarion
ont i levern men klar i skallen
som kvällsbad mitt i natten
spegelblanka sjöar
kallsvarta hav
du smakar liv
jag somnar tungt
som att krypa ner i
alldeles lagom värme
bädda in sig
som tusen små
fågelbon mot huden

Vi måste tala om vädret

det tåras i ögonen
det blänker blankt
sommaren på paus
bad långt in på hösten
en märklig värme som
pulserar genom staden
förvirrad glädje
misstänksamma leenden
och ta av sig jackan
men behålla jeansen på
inte riktigt våga lita på
inte riktigt våga släppa in
slappna av låta sig bli varm
så svårt att låta bli
att prata om morgondagen
det är kanske varmt nu
men imorgon
kommer vintern
äter er levande
tusen år av erfarenheter
så rädd för att falla till föga
inte vara tillräckligt skyddad
med ansikten färgade av
årstidernas växlingar
hur regnet gräver fåror
målar kartor över huden
ett pansarskydd mot omvärlden
unna sig resor till andra länder
där solen tas för givet
kan det vara paradiset

släppa alla spärrar
rasera alla hämningar
kom nu ungar här finns inga regler
ni kan gå omkring nakna
ingen kommer någonsin få er att frysa
här riskerar ni ingen ond bråd död
orsakad av plötsliga väderomslag
här luktar det torrt
vi kan sitta ute
till långt in på natten
temperaturer som långsamt skalar av
som droger genom systemet
plötsligt inga tankar kvar
bara känsla bara lugn bara varm
i alla leder
hjärnan mjuk och allt är möjligt
kanske borde flytta hit
bryta upp låta bli göra något annat
lämna förfrysningsskadorna hemma
kanske komma förbi nångång per år
säga hej och oj och herregud
hur klarar ni er
sedan åka tillbaks
ta en extra drink på planet
skåla för att ni lyckats
ta er därifrån
blivit härligare
slutat vara så stela
nu är ni precis som ni
alltid tänkt att ni borde vara
varma och sommarslöa
siesta hela dagen
sangria hela kvällen
så skönt att slippa
tänka

Att veta sin plats

du borde skriva något om kärlek
du borde skriva något om att ge sig hän
kom igen nu sluta vara så allvarlig jämt
även du måste väl längta lite ibland?
vilja bli hjälpt hållen omfamnad tagen
ryckt ur ditt ögonblick satt på plats
höjd till skyarna tigd till tystnad
även du måste väl vilja känna litegrann
du vet, det där du aldrig kan få från
någon som inte är man
släpp loss lite tjejen
du tar det för seriöst
eller
du tar det inte alls på allvar
leker runt tror att män kan behärska sig
du måste skärpa dig sluta dansa som
att ingen ser och allt det där
alla ser du är aldrig osedd
män tar det män vill ha
du ska vara rädd
men bara för individer
aldrig tala om strukturer
det finns inga makthierarkier
herregud vad du överreagerar
kan du inte ta en komplimang?
jag sa ju bara att
du skulle vara sötare om du log
lite mer
förstår att det
måste vara svårt
för dig
att hitta
kärleken

du stöter ju bort alla som försöker

Supernova

hon var aldrig rädd
blev alltid sedd
aldrig osynlig
sällan ohörd
allt kretsade
kring henne
hon var solen
en motherfucking
superstar
glödhet
universums mitt
en punkt där
allt står stilla
en synvilla
till synes
orubblig
stark som
ett djur
untouchable

oberörd
aldrig skakad
alltid rörd
tagen
på allvar
ett seriöst
hot
mot rådande
världsbild
en sån där
du verkligen inte
hade velat möta
stå öga mot öga med
i en mörk gränd
en regnig kväll
i november
bara bow down
bara ge dig
knäa dig själv
till tystnad
lydnad
skärpning nu

hon var aldrig rädd
alltid sedd
svedd av sin egen
uppenbarelse
en frestelse
du är för svag att motstå
anden tänker
nej/stopp/vänta nu
köttet i lågor
du kan inte hejda dig
hon var solen
en supernova
ett svart hål
så svårt att
värja sig

Inte alla män

kom här lilla du
sätt dig bredvid mig
jag vill gärna berätta för dig
hur livet går till
kom nu
slappna av litegrann
du kan väl le ibland
du som är så söt
inte ska du se så sur ut

släpp loss nu lilla vän
du kan berätta allt för mig
så ska jag förklara för dig sen
hur du egentligen mår
du har nog inte riktigt förstått
hur du verkligen funkar
sätt dig bara här
så ska jag hjälpa dig
att se lite klarare
på verkligheten

//men hallå där life här sitter jag och vägrar vara till lags,
fattar att det måste vara jävligt jobbigt för dig att titta på.
Här går jag omkring alldeles utan att vilja vara till behag, säga
"nej jag vet inte, bestäm du" i  vartannat andetag. Här bara sitter jag,
rakt upp och ner, benen utslängda och nej som in i helvete, du får inte
plats bredvid mig. Ibland tänker jag att jag är silvana imam,
skrider fram som ett moderskepp lastad med pengar fitta krig och makt,
för här är mer än du kan ta, en tråkig attityd med ögon som säger nej,
alldeles för sällan hej, ett resting bitch face på repeat som
couldn't give more of a fuck.Ibland tror jag att jag är
beyoncé zara larsson valerie solana. Vaknar kallsvettig med känslan av att
ha ställt mig upp/vågat ställa till med en scen. Det kostar på att gå emot,
inte rätta sig i leden, vägra marschera rakt fram rätt in i fällan
låta dörren slå igen//

kom nu fina du
inte vara rädd
jag ska hjälpa dig med allt
tala om alla dina begränsningar
så att du slipper pröva själv
vi är alla lika javisst
men har inte jämställdheten
gått lite för långt
håll mig bara i handen nu
jag ska visa dig
precis vart du
är på väg

Konstpaus

när längtan efter
starka händer blir för stor
klär jag av mig lager för lager
skakar loss hela verkligheten
tar tag i första bästa
tidsfördriv
när det mullrar längs med ryggraden
av åskoväder och underströmmar
klär jag av mig tiden låter
livet rusa mig
rakt över kanten
 
och hela det oändliga livet
har jag önskat mig något
längtat efter någon
inte kunnat sätta fingret på
haft det längst bak på tungan
en ilning från huvudet och ner
ett blixtnedslag genom kroppen
som inte riktigt går igenom
och hela livet
har jag varit på helspänn
smugit fram på tå
inte velat bli
hörd/rörd/förstörd
inuti
ett avgrundsvrål
det sipprar fram nu
läcker ur varje steg jag tar
allt jag hör är dina andetag

Förgätmigej

nu rinner det mellan fingrarna
önskningarna som maskrosblad
maskrosbarn genom betongen
allt förgängligt så lätt att
tappa greppet halka falla
tusen år av längtan

döden fransar sig i kanten
kryper närmare trasiga lemmar
knakande leder och gamla golvplankor
böjer sig ingenting är oundvikligt
allting händer hela tiden
nu är det öppet mål
bara att ta upp geväret
skjuta
hävda oavgjort
trots redan avgjort
hundra år av drömmar

regntunga skyar och ögonfransar
som släpar i marken vi rör oss
mindre på känsla mer på förnuft
i fingertopparna darrar något
på helspänn
minneshud och muskelryckningar
det börjar ta slut nu
det slutar att börja nu
tio år av tårar

ett hejdå som
skallar själen
medvetslös

När jag vaknar är vi borta

hon säger:
baby, snälla. Lägg dina händer där jag kan se dem. Det gör mig så nervös
att inte veta var du gör av dem. Placera dem längs med mina höftben och håll
så hårt att det blir märken, jag vill att det ska synas var du har varit.
Snälla bara rör mig jag vill veta vart du har dina fingrar när jag inte
kan se dem, på näthinnan bränner kortfilmssekvenser hål genom skallbenet
och jag vill veta vad du tar i när du inte tar i mig. Bara snälla, lägg dina händer
så att jag kan se dem, det gör mig alldeles för nervös att inte ha dem inom räckhåll.
Som om de letat sin in under alla lager på lager av försvarsmekanismer, jag tror inte
att du fattar vad du gör med mig. Jag vill att du ska rita kartor över huden,
svepa fingertopparna från kontinent till kontinent vill att det ska kittla in i märgen,
att du ska sänka dig över mig/sänka alla mina skepp. Andas ut i en evighet och jag vill
känna mig bräcklig under tyngden, känna mig skör och mjuk och smälta, bli bara läppar som du,
bara hud mot hud bara rörelse som fortplantar sig genom synapserna bara elektriska
stötar som exploderar genom hörselgångarna.

han säger:
Jag kan väl knulla lite,
Hon är lite fin
Det är helt gratis tror jag
Förutom ett strimlat hjärta
Eller nej, jag tar tillbaka det,
hjärtat mår bara bra
Jag tar på mig skor jag flyger i,
en blommig skjorta att gömma mig i
Jag kommer aldrig att kunna
behandla dig tillräckligt bra
Eller jo, förresten,
jag är riktigt fin
Du skulle ha det bättre med
mig än någon annan du skulle
vara extatisk
Du går mot solen och kisar
Rör dig som en katt, svansen
Du vill ligga RIKTIGT mycket
Vara fixerad, fira hela dagen,
bli mätt som fan
Eller, jag menar:
du skulle vara hungrig på mer,
kan inte sluta, det går alltid ner,
lite kramp, lite yrsel, ett skratt,
skön värk, ständig utmattning

Hon blir varm om öronen. Det surrar i lederna, ett åskoväder som närmar sig med
ljusets hastighet. Försöker krama nerverna till tystnad, få det som sparkar och
skriker att bli stilla. Det marscherar ett världskrig genom lungorna, darrar ut i
fingrarna och hela huvudet bara THERE IS A LIGHT THAT NEVER GOES OUT men
nu är det totalt jävla mörker som att susa fram på motorvägen med händerna
för ögonen och hoppas på det bästa. Luta sig framåt och vänta på att krascha,
hoppas på att landa, drömma om att fångas. Fritt fall genom evigheten, nu jävlar
smäller det.


//Emma Lager, Johan Nordström

Årligheter

kaoshjärta
torkvinda
gråtskratta
tokskrik

en skog i vägen för alla träden
som dimma genom själen
det går åt helvete
alltihop
något som slår sig fram
sparkar fötterna i gruset
det knastrar
tiotusen höstlöv
inkörda mellan
hjärnbalkarna
och ingenting
verkar funka
som det borde

i september säger någon
att vi nog kan vänta
det stormar så mycket nu
bäst att stanna inomhus
så vi håller andan
håller ihop benen
söndrar och faller samman
en liten bit i taget

i december basuneras det ut
det är alldeles för kallt
vi måste värma varandra nu
gå ingenstans du är redan
framme
så vi väntar
och suckar
och någonstans
inuti samlas allt
på hög

ett begynnande isberg
att krascha in i
vilken dag som helst nu

det blir vår och ingenting smälter
tonen är hårdare nu
lämna mig aldrig
här är din borg
och skratten smulas trasiga
fyller vrångstrupen
med skrik
ingenting hjälper

det blir sommar
stekhet och brännmärkt
en eld som härjar
åldras ett par decennier
per andetag

hjärtkaos
vindtorka
skrattgråta
skriktok

En tiger som skäms

sverige som en kallsup
tvångstankar tvångströja
någon som knyter ihop våra armar
strupen som snörs samman
att tala är silver
att tiga är skotthål
rakt igenom hjärnan
systemkollaps
vi stänger allt
kom inte för nära
håll er på en armlängds avstånd
politiska klassmarkörer
stanna där ni är
gå tillbaks dit ni kom ifrån

någon målar tydligare gränser
mental istid och europa
som framgentarisk idé
en tavla där bara ramen räknas
inuti en enda sörja
vi som travar omkring
kliver över lik
måste slå oss fram
vilja bli något
ensam är stark
och försök inte komma
för nära
det finns lagar
som reglerar
samvaro som gift
håll dig på en armlängs avstånd
tack på förhand

sverige som ett vykort
här är det kallt
vi har inte badat
behåll kläderna på
ett drömmars land med
allt högre trösklar mellan
de innersta rummen
i hemlighet längtar vi
efter månader av värme
karnevaler
öppna armar och hälsningsfraser
på språk vi knappt visste existerade
för att slippa släppa in
håller vi tillbaks
bygger barrikaderna högre
stirrar i marken
ignorerar att det ropas på hjälp
viktigast av allt
sätta sig själv i
främsta rummet

håll er på en armlängds avstånd
kränk inte min personliga sfär
jag behöver mitt utrymme
du kan få älska mig
om du gör det på håll

Kallbrand

plötsligt perspektivbyte
du ligger på marken
utsmetad över gatan
ett lättare byte
får en leta efter
händerna för ansiktet
och böner om förlåtelse
förståelse
jag krossar dina höftben
manisk perfektion
hamrar mig fram igenom
alla dina lögner
ett slag i sekunden
dina naglar gräver sig
långt under jord

metallsmak längst bak på tungan
små svettdroppar över bröstkorgen
gåshud och ilningar hela vägen upp
halva skallen satt i brand
tänker på allt det du aldrig sa
all väntan alla evighetslånga
nätter dina telefonsamtal som
aldrig kom hur jag aldrig kom
hammarslag på hammarslag
ett bräckligt bröstben
krackelerar under slagen
hjärtat blottat och
häcksaxen tuggar sig igenom
vener nervtrådarna ett
blodomlopp som breder ut sig
ritar kartor över asfalten

lämnar dig slagen
utmattad och krampande
kämpandes med andetagen

Du vet vad de säger, the first cut is always the deepest

och jag vet att vi
eller kanske jag
var alldeles för unga
men ibland
när jag ligger i badet
med huvudet precis över ytan
så drömmer jag om dina händer
hur de letade sig fram
genom telefonledningsbrus
etthundratjugomil
ett helt sverige i vägen
ett pusselbitsliv som
kanske någon gång
spelade roll

Insikter och varsamma händer

Ibland känner hon himlen. Små sekunder av tillhörighet, intighet. Att bara vara kropp, fri och fjäderlätt. Förankrad i en människogestalt. Ingenting som tyger. Ibland ligger hon med ryggen mot klipphällarna, lyssnar på saltstänken. Vågarna som slår sig fram igenom berget. Så mycket tid som flutit under dessa broar. Dessa nergrävda tunnlar. Ibland sträcker hon händerna mot skyn. Ler som om alla tittar, dansar som om I don’t give a fuck. Ibland lägger hon armarna om, andas in, vilar tankarna mot, andas ut, repeterar. Som ständig drömsömn, ett ljuvligt vakuum. Ibland känner hon himlen. Oftast inte. Oftast fastnar det i medvetandet innan hon hunnit fram till dörren, oftast glömmer hon bort vad det var som lockade på andra sidan och bestämmer sig för att hon är för trött. Melatoninet som omvänt amfetamin och varje vaken timme en kamp emot klockan. Bara vilja blunda, försvinna, sjunka till djupet, aldrig mer behöva svara. Hon går och lägger sig. Ibland mentalt, ibland bokstavligt. Då och då kommer någon och pratar. Pensionsbesparingar. Träningsscheman. Räkningar. Flyktingkatastrofer. Att hon verkligen inte borde äta gluten. Hon äter en hel limpa. Det är något med auktoriteter som får det att krypa under huden. Tiotusen bitiga myror längs med ryggraden, hon kan inte sitta still och kroppen varm och svedd och aldrig någon vila. Någon försöker säga till henne. Att det räcker nu. Att hon måste sluta nu. Att hon gör sig till åtlöje, vem ska vilja vara med någon som inte ens kan svara ordentligt på tilltal. Hon vill bara lägga sig i sängen. Stänga av, låta bli, lämna in. Människor som berättar hur livet fungerar, hennes öron blöder. Hon har en grej med att aldrig våga stanna kvar. Att bli alldeles för nervös när det verkligen gäller, snubbla på orden. Det har kommit med åren. Ibland känner hon himlen. Som solsken genom blodomloppet. De flesta dagar känner hon inget, bara tyngden av sig själv.  

Patienten lider troligtvis av hysteri, alternativt av att vara kvinna

det kanske är manodepressivitet
kanske är hon bipolär
hon kanske bara har druckit för mycket kaffe
vin öl ett helt paket marlboro guld
trots att hon inte röker
kanske är det därför hon skakar
rör sig så nervöst
fladdrar runt
instängd under huden
hjärtat som ett trumsolo
något som hakat upp sig
allting på ständig repeat

de gissar vilt nu
kan det vara felmedicinering
överdosering
borde vi ge henne något lugnande
kanske några mjuka ord
strykande händer
jag vet inte
brukar inte kamomillte
hjälpa en att somna
någon föreslår något starkare
kanske sprit
blanda det med alvedon
panodil citadon
här krävs ett tyngre artilleri

varför vill hon inte sitta still
det kryper som olust innanför pannbenet
ett tjugofyratimmarsbrus som vägrar ge med sig
låtar spelandes baklänges
en hel jävla orkester
höga som hus med bensin i blodet
hon säger att det aldrig tar slut
att det knastrar av eld i lederna
varje gång hon försöker lugna ner
brinner bränderna högre
hon har slutat att försöka

det kanske bara är gammal hederlig hjärtesorg
hon har kanske blivit lämnad för många gånger
stått för långa timmar ute i kylan
hennes försvarsmekanismer kanske frusit fast
synapserna rostat sönder
kan det vara ett spel
någon hon försöker lura
glöm inte eva och ormen
kvinnor kan vara så beräknande
manipulativa
jag tror att vi låter henne vara
tids nog går det över
hon måste ju sova
en känslomässig lobotomering
sedan är hon inte 
vårt problem

Juni du kan få stanna lite till

vågskvalp
det lättar ankar
alldeles intill
ett ringrostigt jakande
lätta nickningar
kroppen i gungning
molnfria dagar och enkla tankar
barbent och öppenbröstad
som om revbenen expanderat
tagit in hela universum
allting får plats nu
faller på plats nu
jag är inget pussel
det saknas inga bitar
allting är helt
allt är ett

det flämtar en sval bris
alldeles nära tinningen
skymningen dröjer
det verkar aldrig bli mörkt
samma tid förra året
var jag som begraven
apatisk och grå
någonting åt sig mätt
tuggade sig igenom
alla lager
själslig dimma

nu är allting stilla
glasklart spegelblankt
som havet en tidig morgon
det blänker i ögonen
allting vaket
det går att nå mig nu
jag kan nå mig nu
sträcker mig på tå
snuddar nästan himlen
det känns så stort inuti

Nedvarvning

saltstänk och huden stram och skör
krokodilmönster ritar världskartor
hela ryggen jag är på rymmen från
mig själv

havsbris och vinden fångar håret
det sliter drar och ingenting
bär längre jag är på flykt från
något jag borde känna till

chockvågor genom bäckenbotten
det skvalar högsommar genom
hörselgångarna nu börjar det
verkligen skymma allt är mörkt
tyst och stilla kanske kan jag 
vila nu

kaoset flyter trögare
månen full jag är som
förvildad det strömmar sånger
genom skallen jag kan inte låta
bli

sjunger högst så att alla hör
bergen skallar mig tillbaka
ett eko som sätter sig i märgen
tongångarna gräver tunnlar jag
är som förbytt

i sommar ska jag bara
ingenting.

Rundgång

jag undrar ofta
vem du tror att
du träffar
när du träffar mig
jag är inget koncept
ingen färdig produkt
har aldrig velat vara
lösningen på alla dina problem
jag undrar ofta
vad du tror att jag
skulle kunna fixa
det är så väldigt oklart
alla dessa du:n
som blivit så förvånade
att ingenting egentligen
förändrats
trots att de varit med mig
jag är ingen quick fix
inget bantningspiller mot
din allt för stora livsaptit
i början är du som besatt
allt i rosenrött och du
säger ofta
du känner inte igen dig själv
livet så fantastiskt
som om allting fått en mening
ett mål och plötsligt har du
existensberättigande
jag har aldrig önskat
vara allt

sedan kommer hösten
regntunga skyar och du
säger att du har funderat
ingenting är roligt
du märker inte längre resultat
som apati som lamslagit
alla leder du känner dig
fångad
klaustrofobisk
att jag kväver dig med
all min energi
det här var inte alls
vad du hade hoppats på
alltid så överraskad
att du inte förändrats på djupet
att jag inte lyckats skaka
sönder dina grundvalar
nu behöver du eget utrymme
tid att finna svar
jag suckar samma visa
rör mig vidare
försvinner
i periferin

allt på ständig repeat
jag fattar aldrig vad som saknas
försöker vara öppen
framsträckta handflator
sanningar som sällan lindas in
försöker vara fulare
agera trovärdigare
klär av mig råare blodigare
tunnare hud för att inte
dölja jaget

får höra
alldeles för enkelt

Drömsömn

nu verkar dagarna oändliga
ingenting vill börja
allting bara tar slut
jag som sitter vackert 
i huvudet en enda sörja
för varje tanke jag
försöker formulera
sörjer tusen tårar till

Det är mycket enklare sen du försvann

om du bara
tar det försiktigt
han sa det långsamt
som om orden kostade på
om du bara
håller lite här
händerna klibbiga
det droppade ner på skorna
det är nog ingen fara
han rättade till glasögonen
de som alltid åkte ned
lämnade röda märken
över näsroten
det kanske går över
han var osäker
men inte längre rädd
nu var det gjort
ingen återvändo
var det något han
hatade
så var det att
vända om
komma åter
han var på väg
någonstans
alltid framåt
alltid uppåt
sätta ena foten
framför den andra
bara
no regrets
han nynnade tyst för
sig själv
jobbade metodiskt
om du bara
lyfter lite till
så ja
nu ska det nog gå bättre
under sig en
tidigare kärlek
tunn blek
vinterhudad
hela han målad
klaraste rött
blod längs med
underarmarna
nu var det gjort
hjärtat borta
aldrig skulle hon
kunna såra
honom mer

Räkneskaper

arton
sjutton
sexton
räknar stegen genom själen
femton
fjorton
tolv
hoppar över ett hjärtslag
kom håll mig
duggregn tätt emot kinden
det är nära nu
kom kom kom
det är bråttom
tiden står sällan stilla
elva
tio
fem
läpparna tätt intill
kontaktuttaget
varma dåsiga andetag
en millimeter bort
väntar evigheten
blixtrande
minnesbilder
fragment söndertrasade
elektriska impulser
fyra
tre
ögonen simmiga av längtan
tungan svullen tung
hela livet har jag
väntat på
kom håll mig
snart exploderar jag
bortom kontroll
två
det krampar nu
livet på repeat
fucking livslängtan
hånglar upp
elektriciteten
ett
.

Tack för visad hänsyn

om du vill mig något
går det bra att höra av sig
under kontorstid
udda veckor
mellan 07.15 och
07.22
har jag telefontid
det brukar ofta vara kö
det är många som
försöker nå mig
just nu
jag har ingen möjlighet att
låta dig gå före
det spelar väl ingen roll
att vi sover ihop
när du bara vill prata
hela tiden
om hur vi har det
sådant tar jag på betald
arbetstid
med lagstadgad rätt till
semester och ansvarsfriskrivning

Formaliteter

hej
hoppas allt är bra
tack för ditt mail
dessvärre måste jag meddela
jag har valt att gå vidare
med andra sökande
jag ber om ursäkt att jag
dröjt så länge med att
höra av mig
urvalsprocessen har varit
mycket avancerad
varmt välkommen att höra
av dig vid eventuella framtida
lediga tjänster
med vänliga hälsningar

hej
allt är bra
jag hoppas att det
även är bra med dig
tack för ditt mail
jag behövde verkligen
den här informationen
det var ett tråkigt besked
jag vill gärna förtydliga
jag är inte längre intresserad
jag fick ett erbjudande jag inte
kunde tacka nej till
i dagsläget är jag mycket
upptagen
jag skulle uppskatta om du tog
eventuella framtida konversationer
med min assistent
med vänliga hälsningar

hej
allt är bra här med
härligt att höra att du också
har det bra
jag ber att få gratulera
till den nya positionen
det måste kännas stort
att vara en sådan nyckelperson
jag vill även jag poängtera
att det inte var någon invit
vid eventuell framtida kontakt
hänvisar jag till någon som
bryr sig
förslagsvis legitimerad psykolog
med vänliga hälsningar

Hurricane

hon är en fucking
hurricane baby
ingen substans
det flyter över kanten
ni kan försöka omfamna
sträcka fram era
tvingande armar
försöka dra tätt intill
allt är luft

hon är ett fucking
vakuum baby
allt ni säger landar
i ett ingenting
det finns inget som
tar emot

hon bara går genom tiden
och allt det bästa
har redan hänt
någon annan
hon är en produkt
av era sjuka
fantasier
för att värja sig
virar hon in sig i
lager på lager av
tvetydigheter

och allt det som
verkade så jävla
viktigt
nu rinner det som
sand genom strupen
hon kastar huvudet bakåt
låter tiden fylla
henne till bredden
ett fucking timglas
baby
dina dagar
är räknade

To all my single ladies

så jag

går på dejter

för att stilla hungern

och jag bjuder ut mig

för att slippa släppa in dig

inuti är allting grått

klibbig dimma som

lägger sig tätt intill

de innersta organen

så jag

försöker att inte ställa krav

inte ställa till det genom att

fråga sådant som kan uppfattas

som tvingande

får rådet att inte prata så mycket

bara le tills mungiporna

spricker i sömmarna

i hjälp till självhjälp

skanderar livscoacherna:

det är vår tid nu!

att den kvinnliga

revolutionen är nära

det är bara att ta för sig

i verkligheten

känns det som 
1800-tal

jag famlar i blindo

kroppen stark och skör

på samma gång

vill ju bara få tycka om

lita på

låta det ta tid

allt som växer

gnyr och gnäller

veckorevyn predikar

bara var till lags

köp nya underkläder

you go girl

plötsligt händer det

plötsligt kommer Han

över hela dig

plockar upp dig ur

misären

du kommer kunna 
andas ut

Sluta. Bara. Att. Försöka.

.svett

i.

de säger på tv

att något har gått sönder

och de säger på tv

att allt jag vet har brunnit upp

att Europa står i lågor

Västmanland likaså

de säger på tv

att jag ska akta mig nu

för det bubblar ett krig

alldeles under ytan

något som ropar och skakar

briserar hela vägen hit

träffar oss som bombnedslag

i kroppen min

samma sak

det härjar en skogsbrand

bland alla inre organ

varje gång jag försöker

ge eld upphör

får jag ett uppror som svar

det sätter allt

djupare spår

jag äter mediciner

som dämpar symptomen

på nätterna försöker jag sova

tänker att det kommer ett tåg

rakt igenom fönstret

båda lyktorna på

jag som svettas floder

dränker alla känslor

händerna på täcket

fingrarna i styr

låser alla dörrar

det här är inget liv

jag lever i periferin.

ii.

kanske kommer hösten

knastriga löv och rossliga förhoppningar

jag rör mig i slowmotion

har hela världen upp i halsen

de har tydligen sagt på tv

att allt bara blir värre

att morgondagen

brann ner igår

tre dagars sjukfrånvaro

spelar ingen roll

i mig

händer allt

på samma gång

jag längtar efter vinter

smällkalla örfilar längs med

hela ryggraden

i sommar är jag brännhet

naken och skinnflådd

önskar mig en

krypande kyla

blötsnö i strida strömmar

in under kragen

ingenting är längre detsamma

åtta tabletter om dagen

en klibbig dimma

håller mig vaken

precis mellan dröm och vardag

jag svävar tätt intill hustaken.

iii.

natt över verkligheten

tjugofyra timmars vapenvila

slutar med fyratusen livlösa

jag kan inte ta in mer

det snurrar i huvudet

när jag försöker addera talen

siffrorna matas på repeat

trötta torra nyhetsuppdateringar

de säger på tv

att vi måste tro på allt vi hör

allting sjunker genom kroppen

små stenar genom hörselgången

jag sjunker genom marken

världen brinner fortfarande

bränt barn luktar brand

i huden min

samma sak

det kryper under skinnet

skapar tillflykt bland skadade organ

jag tar högre doser nu

vilar huvudet bland molnen

orkar inte lyssna

alla bara ljuger tills

tungorna svartnar

lovar tid lovar liv

lovar att allting varar  

i en evighet.

iv.

plötsligt är det över

mina mardrömmar kulminerar

tåget rusar genom rummet och

jag ligger invirad i vidrigheter

du slingrar dig mellan benen

mina tankeverksamheter

jobbar övertid

varje gång jag öppnar ögonen

möts jag av stormvindar som

piskar mig till eftertänksamhet

de säger på tv

att jag inte kan ha det så här

allt jag kan hoppas på

är att du

säger upp kontakten.