Feberdrömmar

det rullar åskmoln och oväder
en känslostorm som kastar mig över reglingen
och mitt i natten genom taket
dånar godstågen rakt igenom mörkret
genom hela mig

när jag inte kan sova tänker jag på dina händer
hur de brände när de ritade kartor över huden
när jag inte längre orkar vara vaken
dagdrömmer jag om dina tänder
rakt igenom skinnet och tusen år av längtan

det är så orimligt kallt nu
min tunga har frusit fast
vet inte hur jag ska göra
för att överleva
alla dessa dagar
alla dessa darrande minuter
det är så orimligt nu
vet inte hur jag ska göra
när ingenting är verkligt
när drömmarna har slutat 
leverera

en vardags som taktfast
hamrar sig igenom betongen

Vi kanske brinner nu, kanske smäller du

det är så jag säger det

med halva hjärtat hängandes utanpå
vill tatuera in ditt födelseår
brännmärka hela bröstkorgen med dina

tankegångar

du förundrar mig

 

och runt om hela härligheten

en vardag som breder ut sig

en helt vanlig tisdag i januari

jag tappar andan

tappar alla tankar

det snurrar så fort och plötsligt

hela hjärnan blir till vakuum

 

och nu spelar inget längre någon roll

det är hundra år kvar till löning

men i fickorna bränner allting hål

och nu spelar allting ännu större roll

varje andetag så oändligt

det är så jag säger det

med läpparna helt nära dina hörselgångar

med tankarna om evigheten

pulserandes alldeles under huden

det är så vi menar det

när vi säger

ingenting alls

 

jag låter nästan alltid tystnaden tala

ett klarspråk som ekar mellan väggarna

jag säger att jag bara vill sova

kan vi inte bara snälla du

men i avståndet mellan armarna

i allt det som får plats

mellan mitt och ditt

i den där extra inandningen

vilar osäkerheten

så när jag frågar

gör jag det med hela hjärtat

utsmetat utanpå

det får bära eller brista

du måste fatta nu

Paranoia

det kryper längs med husväggarna

sipprar in igenom fönstren

hamrar som ösregn mot rutorna

jag blundar hårdare

andas tyngre

försöker få hjärtat att sluta slå

inte så högt

snälla du

inte så

och genom källaren

skakar det av bombnedslagen

vibrerar det av maskinerna

sakta spricker hela taket

det rasar betong och murbruk

klibbar fast i håret i halsen

nästan fylld jag har blivit ett timglas

räknar ner sekunderna till

min egen undergång

och genom allt som bara går sönder

blinkar natthimlen sammetssvart

lockar med en evighet som aldrig

tar slut som aldrig släpper taget

kroppen på helspänn och

i öronen små trumslagare med batonger

funderar på hur mycket mer

jag klarar av

det krafsar på ytterdörren

kryper under skinnet längs med nyckelbenen

snart alldeles inpå

och jag som har slutat prata

bara andas bara vänta

väggarna har fått händer

jag hör hur de prasslar

stryker sig mot benen

och himlen utanför

blinkar fortfarande morsekoder

tre långa tre korta tre långa

i kroppen min

kan ingen höra 

hur jag går under

Explodera mig

så
slå mig hårt i ansiktet
öppen handflata och bara käftsmälla
hela jävla skiten rakt ut i evigheten
gör mig odödlig ät mig
utifrån och in jag vill försvinna
in i dig bli min var mig bara ta mig
upp mot väggen ner mot marken
det bränner i skallen
du rör dig i slowmotion och
jag kan inte sluta skaka
kan inte prata längre det känns
som blixtnedslag genom ryggraden
du räknar sekunderna
etttusenett etttusentvå
andetagen på repeat och
genom hjärtat tusen volt av
elektriska impulser

så
ta tag i allt som är jag
ha sönder hela härligheten
jag vill bryta ihop plockas isär
bli bara läppar som du
ge mig allt du känner och lämna
mig aldrig någonsin igen
som jordbävning genom
kroppsligheten
etttusentre etttusenfyra
jag räknar sekunderna
mellan bombnedslagen
det är nära nu

så
tre hjärtslag ifrån ingenting
kompakt ljus rakt igenom pannbenet
du försvagar mig
bygger mig bräcklig
jag rör mig så långsamt
hinner aldrig undan när
du skallar mig
tillbaks till verkligheten
gång på gång
det vibrerar genom
hela nervsystemet
etttusenfem etttusensex
plötsligt brinner vi.

Mitt i ingenting

jag säger att jag behöver orden
men egentligen
behöver jag
låta tystnaden tala
bara blunda
bara schh
som mörker i hela kroppen
och huvudet tomt och stilla
med händerna mot marken
mot hjärtat
en puls som slår i samma takt
det dånar över taken
ingenting är längre viktigt
inga deadlines att hålla
dina armar kan vila nu
och jag vill bara luta huvudet mot
andas in
andas ut
repetera
tills himlen slutar snurra
tills allting somnar in
tills lusten kommer krypande
tillbaka in under huden
det värmer
en liten bit i taget
jag säger att jag behöver något
du ser rakt igenom själen
bara stilla nu
bara schh
du kan vila nu.

Om du vill

så också du
som januari genom hela kroppen
det darrar som av strömavbrott jag tappar energin
gång på gång du skakar mig i själen det hjälper inte
ingenting hjälper längre
och genom hela kroppen
små rännilar av längtan
det rinner genom blodomloppet
och nerverna på helspänn det
darrar genom märgen
så också du
som tusen olika toner
en och samma stämma
du talar alltid i samma tonart
ett röstläge som ber mig låta bli när
jag fortsätter och bara gör
gång på gång
ber du mig att tänka efter före
jag kan ingenting se
vill låta händerna läsa blindskrift över
hela dina kropp
hela hjärnan gapar tomt
som om allt det gamla var glömt
det är ju nytt år
allting är förlåtet
du får mig
som du vill
om du vill.