Årligheter

kaoshjärta
torkvinda
gråtskratta
tokskrik

en skog i vägen för alla träden
som dimma genom själen
det går åt helvete
alltihop
något som slår sig fram
sparkar fötterna i gruset
det knastrar
tiotusen höstlöv
inkörda mellan
hjärnbalkarna
och ingenting
verkar funka
som det borde

i september säger någon
att vi nog kan vänta
det stormar så mycket nu
bäst att stanna inomhus
så vi håller andan
håller ihop benen
söndrar och faller samman
en liten bit i taget

i december basuneras det ut
det är alldeles för kallt
vi måste värma varandra nu
gå ingenstans du är redan
framme
så vi väntar
och suckar
och någonstans
inuti samlas allt
på hög

ett begynnande isberg
att krascha in i
vilken dag som helst nu

det blir vår och ingenting smälter
tonen är hårdare nu
lämna mig aldrig
här är din borg
och skratten smulas trasiga
fyller vrångstrupen
med skrik
ingenting hjälper

det blir sommar
stekhet och brännmärkt
en eld som härjar
åldras ett par decennier
per andetag

hjärtkaos
vindtorka
skrattgråta
skriktok

En tiger som skäms

sverige som en kallsup
tvångstankar tvångströja
någon som knyter ihop våra armar
strupen som snörs samman
att tala är silver
att tiga är skotthål
rakt igenom hjärnan
systemkollaps
vi stänger allt
kom inte för nära
håll er på en armlängds avstånd
politiska klassmarkörer
stanna där ni är
gå tillbaks dit ni kom ifrån

någon målar tydligare gränser
mental istid och europa
som framgentarisk idé
en tavla där bara ramen räknas
inuti en enda sörja
vi som travar omkring
kliver över lik
måste slå oss fram
vilja bli något
ensam är stark
och försök inte komma
för nära
det finns lagar
som reglerar
samvaro som gift
håll dig på en armlängs avstånd
tack på förhand

sverige som ett vykort
här är det kallt
vi har inte badat
behåll kläderna på
ett drömmars land med
allt högre trösklar mellan
de innersta rummen
i hemlighet längtar vi
efter månader av värme
karnevaler
öppna armar och hälsningsfraser
på språk vi knappt visste existerade
för att slippa släppa in
håller vi tillbaks
bygger barrikaderna högre
stirrar i marken
ignorerar att det ropas på hjälp
viktigast av allt
sätta sig själv i
främsta rummet

håll er på en armlängds avstånd
kränk inte min personliga sfär
jag behöver mitt utrymme
du kan få älska mig
om du gör det på håll

Kallbrand

plötsligt perspektivbyte
du ligger på marken
utsmetad över gatan
ett lättare byte
får en leta efter
händerna för ansiktet
och böner om förlåtelse
förståelse
jag krossar dina höftben
manisk perfektion
hamrar mig fram igenom
alla dina lögner
ett slag i sekunden
dina naglar gräver sig
långt under jord

metallsmak längst bak på tungan
små svettdroppar över bröstkorgen
gåshud och ilningar hela vägen upp
halva skallen satt i brand
tänker på allt det du aldrig sa
all väntan alla evighetslånga
nätter dina telefonsamtal som
aldrig kom hur jag aldrig kom
hammarslag på hammarslag
ett bräckligt bröstben
krackelerar under slagen
hjärtat blottat och
häcksaxen tuggar sig igenom
vener nervtrådarna ett
blodomlopp som breder ut sig
ritar kartor över asfalten

lämnar dig slagen
utmattad och krampande
kämpandes med andetagen

Du vet vad de säger, the first cut is always the deepest

och jag vet att vi
eller kanske jag
var alldeles för unga
men ibland
när jag ligger i badet
med huvudet precis över ytan
så drömmer jag om dina händer
hur de letade sig fram
genom telefonledningsbrus
etthundratjugomil
ett helt sverige i vägen
ett pusselbitsliv som
kanske någon gång
spelade roll

Insikter och varsamma händer

Ibland känner hon himlen. Små sekunder av tillhörighet, intighet. Att bara vara kropp, fri och fjäderlätt. Förankrad i en människogestalt. Ingenting som tyger. Ibland ligger hon med ryggen mot klipphällarna, lyssnar på saltstänken. Vågarna som slår sig fram igenom berget. Så mycket tid som flutit under dessa broar. Dessa nergrävda tunnlar. Ibland sträcker hon händerna mot skyn. Ler som om alla tittar, dansar som om I don’t give a fuck. Ibland lägger hon armarna om, andas in, vilar tankarna mot, andas ut, repeterar. Som ständig drömsömn, ett ljuvligt vakuum. Ibland känner hon himlen. Oftast inte. Oftast fastnar det i medvetandet innan hon hunnit fram till dörren, oftast glömmer hon bort vad det var som lockade på andra sidan och bestämmer sig för att hon är för trött. Melatoninet som omvänt amfetamin och varje vaken timme en kamp emot klockan. Bara vilja blunda, försvinna, sjunka till djupet, aldrig mer behöva svara. Hon går och lägger sig. Ibland mentalt, ibland bokstavligt. Då och då kommer någon och pratar. Pensionsbesparingar. Träningsscheman. Räkningar. Flyktingkatastrofer. Att hon verkligen inte borde äta gluten. Hon äter en hel limpa. Det är något med auktoriteter som får det att krypa under huden. Tiotusen bitiga myror längs med ryggraden, hon kan inte sitta still och kroppen varm och svedd och aldrig någon vila. Någon försöker säga till henne. Att det räcker nu. Att hon måste sluta nu. Att hon gör sig till åtlöje, vem ska vilja vara med någon som inte ens kan svara ordentligt på tilltal. Hon vill bara lägga sig i sängen. Stänga av, låta bli, lämna in. Människor som berättar hur livet fungerar, hennes öron blöder. Hon har en grej med att aldrig våga stanna kvar. Att bli alldeles för nervös när det verkligen gäller, snubbla på orden. Det har kommit med åren. Ibland känner hon himlen. Som solsken genom blodomloppet. De flesta dagar känner hon inget, bara tyngden av sig själv.  

Patienten lider troligtvis av hysteri, alternativt av att vara kvinna

det kanske är manodepressivitet
kanske är hon bipolär
hon kanske bara har druckit för mycket kaffe
vin öl ett helt paket marlboro guld
trots att hon inte röker
kanske är det därför hon skakar
rör sig så nervöst
fladdrar runt
instängd under huden
hjärtat som ett trumsolo
något som hakat upp sig
allting på ständig repeat

de gissar vilt nu
kan det vara felmedicinering
överdosering
borde vi ge henne något lugnande
kanske några mjuka ord
strykande händer
jag vet inte
brukar inte kamomillte
hjälpa en att somna
någon föreslår något starkare
kanske sprit
blanda det med alvedon
panodil citadon
här krävs ett tyngre artilleri

varför vill hon inte sitta still
det kryper som olust innanför pannbenet
ett tjugofyratimmarsbrus som vägrar ge med sig
låtar spelandes baklänges
en hel jävla orkester
höga som hus med bensin i blodet
hon säger att det aldrig tar slut
att det knastrar av eld i lederna
varje gång hon försöker lugna ner
brinner bränderna högre
hon har slutat att försöka

det kanske bara är gammal hederlig hjärtesorg
hon har kanske blivit lämnad för många gånger
stått för långa timmar ute i kylan
hennes försvarsmekanismer kanske frusit fast
synapserna rostat sönder
kan det vara ett spel
någon hon försöker lura
glöm inte eva och ormen
kvinnor kan vara så beräknande
manipulativa
jag tror att vi låter henne vara
tids nog går det över
hon måste ju sova
en känslomässig lobotomering
sedan är hon inte 
vårt problem