Supernova

hon var aldrig rädd
blev alltid sedd
aldrig osynlig
sällan ohörd
allt kretsade
kring henne
hon var solen
en motherfucking
superstar
glödhet
universums mitt
en punkt där
allt står stilla
en synvilla
till synes
orubblig
stark som
ett djur
untouchable

oberörd
aldrig skakad
alltid rörd
tagen
på allvar
ett seriöst
hot
mot rådande
världsbild
en sån där
du verkligen inte
hade velat möta
stå öga mot öga med
i en mörk gränd
en regnig kväll
i november
bara bow down
bara ge dig
knäa dig själv
till tystnad
lydnad
skärpning nu

hon var aldrig rädd
alltid sedd
svedd av sin egen
uppenbarelse
en frestelse
du är för svag att motstå
anden tänker
nej/stopp/vänta nu
köttet i lågor
du kan inte hejda dig
hon var solen
en supernova
ett svart hål
så svårt att
värja sig

Inte alla män

kom här lilla du
sätt dig bredvid mig
jag vill gärna berätta för dig
hur livet går till
kom nu
slappna av litegrann
du kan väl le ibland
du som är så söt
inte ska du se så sur ut

släpp loss nu lilla vän
du kan berätta allt för mig
så ska jag förklara för dig sen
hur du egentligen mår
du har nog inte riktigt förstått
hur du verkligen funkar
sätt dig bara här
så ska jag hjälpa dig
att se lite klarare
på verkligheten

//men hallå där life här sitter jag och vägrar vara till lags,
fattar att det måste vara jävligt jobbigt för dig att titta på.
Här går jag omkring alldeles utan att vilja vara till behag, säga
"nej jag vet inte, bestäm du" i  vartannat andetag. Här bara sitter jag,
rakt upp och ner, benen utslängda och nej som in i helvete, du får inte
plats bredvid mig. Ibland tänker jag att jag är silvana imam,
skrider fram som ett moderskepp lastad med pengar fitta krig och makt,
för här är mer än du kan ta, en tråkig attityd med ögon som säger nej,
alldeles för sällan hej, ett resting bitch face på repeat som
couldn't give more of a fuck.Ibland tror jag att jag är
beyoncé zara larsson valerie solana. Vaknar kallsvettig med känslan av att
ha ställt mig upp/vågat ställa till med en scen. Det kostar på att gå emot,
inte rätta sig i leden, vägra marschera rakt fram rätt in i fällan
låta dörren slå igen//

kom nu fina du
inte vara rädd
jag ska hjälpa dig med allt
tala om alla dina begränsningar
så att du slipper pröva själv
vi är alla lika javisst
men har inte jämställdheten
gått lite för långt
håll mig bara i handen nu
jag ska visa dig
precis vart du
är på väg

Konstpaus

när längtan efter
starka händer blir för stor
klär jag av mig lager för lager
skakar loss hela verkligheten
tar tag i första bästa
tidsfördriv
när det mullrar längs med ryggraden
av åskoväder och underströmmar
klär jag av mig tiden låter
livet rusa mig
rakt över kanten
 
och hela det oändliga livet
har jag önskat mig något
längtat efter någon
inte kunnat sätta fingret på
haft det längst bak på tungan
en ilning från huvudet och ner
ett blixtnedslag genom kroppen
som inte riktigt går igenom
och hela livet
har jag varit på helspänn
smugit fram på tå
inte velat bli
hörd/rörd/förstörd
inuti
ett avgrundsvrål
det sipprar fram nu
läcker ur varje steg jag tar
allt jag hör är dina andetag

Förgätmigej

nu rinner det mellan fingrarna
önskningarna som maskrosblad
maskrosbarn genom betongen
allt förgängligt så lätt att
tappa greppet halka falla
tusen år av längtan

döden fransar sig i kanten
kryper närmare trasiga lemmar
knakande leder och gamla golvplankor
böjer sig ingenting är oundvikligt
allting händer hela tiden
nu är det öppet mål
bara att ta upp geväret
skjuta
hävda oavgjort
trots redan avgjort
hundra år av drömmar

regntunga skyar och ögonfransar
som släpar i marken vi rör oss
mindre på känsla mer på förnuft
i fingertopparna darrar något
på helspänn
minneshud och muskelryckningar
det börjar ta slut nu
det slutar att börja nu
tio år av tårar

ett hejdå som
skallar själen
medvetslös

När jag vaknar är vi borta

hon säger:
baby, snälla. Lägg dina händer där jag kan se dem. Det gör mig så nervös
att inte veta var du gör av dem. Placera dem längs med mina höftben och håll
så hårt att det blir märken, jag vill att det ska synas var du har varit.
Snälla bara rör mig jag vill veta vart du har dina fingrar när jag inte
kan se dem, på näthinnan bränner kortfilmssekvenser hål genom skallbenet
och jag vill veta vad du tar i när du inte tar i mig. Bara snälla, lägg dina händer
så att jag kan se dem, det gör mig alldeles för nervös att inte ha dem inom räckhåll.
Som om de letat sin in under alla lager på lager av försvarsmekanismer, jag tror inte
att du fattar vad du gör med mig. Jag vill att du ska rita kartor över huden,
svepa fingertopparna från kontinent till kontinent vill att det ska kittla in i märgen,
att du ska sänka dig över mig/sänka alla mina skepp. Andas ut i en evighet och jag vill
känna mig bräcklig under tyngden, känna mig skör och mjuk och smälta, bli bara läppar som du,
bara hud mot hud bara rörelse som fortplantar sig genom synapserna bara elektriska
stötar som exploderar genom hörselgångarna.

han säger:
Jag kan väl knulla lite,
Hon är lite fin
Det är helt gratis tror jag
Förutom ett strimlat hjärta
Eller nej, jag tar tillbaka det,
hjärtat mår bara bra
Jag tar på mig skor jag flyger i,
en blommig skjorta att gömma mig i
Jag kommer aldrig att kunna
behandla dig tillräckligt bra
Eller jo, förresten,
jag är riktigt fin
Du skulle ha det bättre med
mig än någon annan du skulle
vara extatisk
Du går mot solen och kisar
Rör dig som en katt, svansen
Du vill ligga RIKTIGT mycket
Vara fixerad, fira hela dagen,
bli mätt som fan
Eller, jag menar:
du skulle vara hungrig på mer,
kan inte sluta, det går alltid ner,
lite kramp, lite yrsel, ett skratt,
skön värk, ständig utmattning

Hon blir varm om öronen. Det surrar i lederna, ett åskoväder som närmar sig med
ljusets hastighet. Försöker krama nerverna till tystnad, få det som sparkar och
skriker att bli stilla. Det marscherar ett världskrig genom lungorna, darrar ut i
fingrarna och hela huvudet bara THERE IS A LIGHT THAT NEVER GOES OUT men
nu är det totalt jävla mörker som att susa fram på motorvägen med händerna
för ögonen och hoppas på det bästa. Luta sig framåt och vänta på att krascha,
hoppas på att landa, drömma om att fångas. Fritt fall genom evigheten, nu jävlar
smäller det.


//Emma Lager, Johan Nordström