Let me google that for you

det är höst
det är något som skaver
jag skriver samma saker
tänker samma tankar
i huvudet sjunger samma
drömmar samma sånger
jag vill bara sova
ibland inte gå upp
ibland så trött
på mig själv
för att jag inte orkar
något alls

någon
kanske google
säger att det
är cancer
någon annan
också google
säger att det är
depression
en svacka
livskris
åldersnoja
tänk positivt!

tarmkanalerna förvandlade till såll
silar bort allt det nödvändiga
skickar ständiga signaler till hjärnan
här är något som måste städas!
tårkanalerna öppna fördämningar
allt rinner igenom
försvinner
jag hinner
inte med
förlorar
salt
järn
förståndet

Regel nr 1: Blanda aldrig ihop jobb och fritid

nu är han vuxen
det hände på några
hundradels sekunder
strax efter att han
pressat sig själv
ut ur livmodern
knöt han slipsen
öppnade excel
nu var det bara
att börja jobba
sedan kunde han dö

livet som motorväg
grå och full av
störande moment
medtrafikanter
motståndare
han vill ta sig
långt bort från
alltihop
ta sig ur sina
långa köer
slippa tänka
det var alltid tisdag
alltid långt till
nästa helg
nästa frist
han ville sova bort
några år

nu var han redo
han var fullvuxen
gammal nog att förstå
this is it
knacka koder i program
kalkylera
profitera på
löneslaveriet
inombords
susade
en urskog

Imorgon blir allt bättre

det snurrar
fortare nu
staplar nyårslöften
på nyårslöften
börjar om
varenda måndag
nu ska jag bara!
knuten näve i luften
stridsrop i hjärtat
fångas in av soffan
sover i tusen år
på morgonen vaknar jag
slö och sinnessvag
undrar vad som hände
varför jag inte tog över
världen
eller i alla fall
gick ut och sprang
nu är allt en enda röra
det är jobb och vårda relationer
och träna för att hålla
kroppen i schack och skrika
i stängda rum för att hålla
hjärnan i fas och det mentala
kanske börjar rubbas
jag pratar högre nu
har gått upp en oktav
så rädd för att försvinna
sluta existera
om någon hör mig
så finns jag
väl
andas i tretakt femtakt
sextondelstakt
vaknar kallsvettig
mitt i nätterna
famlar i blindo
det blir
aldrig
gryning
när jag
verkligen
behöver
det

I huvudet på en administratör

allt är så stilla
det surrar högre i huvudet
inga yttre ljud som dämpar
absorberar
jag vill öppna upp
skrapa ur
städa riktigt rent
ordna i prydliga rader
vill att det ska vara
överskådligt
ångesten för sig
färgkodad med register
nästa hylla
glädjeämnen
måste beställa hem mer
något att gå upp i
vill att det ska vara
tillräckligt
förutsägbart
låta tristessen
sjunga mig till
tystnad

Vaggvisa för flyktbenägna

Du måste sova nu, måste blunda nu. Det är sent du är nog trött, kom igen och vila lite nu. Släpp taget, dagen har passerat, du har kommit/sett/du har segrat. Eller åtminstone inte besegrats. This too shall pass. Kom och lägg dig här, imorgon får du fem minuter till min älskling, jag vill att du ska vila. Du ser aldrig sliten ut, utsidan blank och polerad. Jag skymtar ändå avgrundsdjupen, i pauserna, i din inandning, hur du stannar till i steget, vänder dig om. Jag ser hur du sjunker, världen är blind, du har fri tillgång till cement/ allt som tynger, omgivningen hjälper dig att klättra upp på bron, jag vill att du ska leva. Kom och lägg dig här bredvid mig, jag ska hålla dig tills du somnar, jag vill att du ska vara varm, vara trygg, bara lägg dig ner litegrann. Blunda bort, blinka blankt, du behöver inte prata. Det behövs inga ord när natten sveper in, stillar våra sinnen. Du säger att du sprungit i ett liv nu, jag känner milen passera genom dina ögonlock. Nu kan du sakta in, våga bli långsam, nu finns det ro att låta bli, flytta fötterna från marken. Låt mig få ta hand om dig ibland, vagga dig till tystnad, låt mig få vara den som samlar kraft och styrka. Det är natt nu, är mörkt nu, kom vi ska sova. Bara lägg dig här, bara släpp allting, låt ryggkotorna sjunka långsamt ner i glömska.

Smör

He is something else
Something new
A rush of blood from the hands to the ears down the spine
Makes me blush
Go all red go naked
Melting butter dripping from his fingers
He is
like no
other man

han är något annat
något nytt
han är blodet är tsunami
rör sig i svallvågor genom mig
svämmar över
tills jag
smälter som smör
under hans fingrar
han är
som
ingen
annan

Vad jag egentligen menar när jag säger att det är så svårt att vara lätt

Jag brukar klaga på att jag saknar fokus, att det är ett ständigt brus runt hörselorganen, att varje gång jag försöker tänka klart en tanke tycker jag att det tar alldeles för lång tid och slutar med det. Som en alldeles för seg hemsida, jag trycker på REFRESH en gång i sekunden. Ingenting blir fräschare, jag blir äldre. Inuti en enda sörja. Försöker åstadkomma något, tvinga hjärnan att arbeta, det är samma meningar/samma formuleringar/samma trötta tankar som tickar på repeat. Jag skriver ner dem. Blir uttråkad redan innan de tagit sig igenom fingrarna och ut i cyberspace. Ettor och nollor marscherandes på rad, jag kallar det för verk. En ständig huvudvärk, träningsvärk av viktiga organ. Ibland, eller ganska ofta, kanske alltid om jag ska vara riktigt ärlig, känner jag mig som en kuliss. Ett påhittat scenario, ett välarbetat skämt som glider genom livet. Räkmacka in i alla stängda rum. Det finns ingen svärta, jag saknar bråddjupen. Om du försöker gräva dig igenom mig landar du på andra sidan, knappast Kina. Knappast några exotiska hemligheter. Här finns bara skog, finns bara helt vanlig barndom, finns bara bra betyg och vänner för livet, finns bara betalda räkningar och ett väldisponerat boende. Här har allting bara löst sig.

Så jag försöker att försvåra. Krångla till, göra jobbigt. Misstar det neurotiska för det mystiska. Vill vara som en gåta. Bjuder in hjärnspökena till långa samtal, snälla gå inte redan, jag har inte oroat mig klart, har inte tänkt ut alla tänkbara möjligheter till hur jag kommer att dö än. Snälla ni, stanna lite till. Så jag ger dem tillgång till hela min fantasi, ber dem stiga in, ta för sig, känna sig som hemma. Ett Narnia på andra sidan skallbenet. De blir som galna. Bygger hela världar, kastar mig rakt in i mardrömmar. Det kostar på, tar all min energi. Känner mig uppfylld/upprymd/uppdämd. Plötsligt kan jag skriva, plötsligt finns det ro till annat. När hjärnan jobbar högvarv, när ångesten kickar in på övertid, när jag har hittat på tillräckligt många saker att vara orolig för. Det väller ut över sidorna, sväller, jag växer, gläds åt tyngden från mig själv.

Naturkraft II

Det sved i skinnet, som myrornas krig genom nervsystemet. Hon var på helspänn, lystrade efter ljud som knappast hördes. Andades den? Hon frågade sig själv/sin omgivning/universum/internet/sina hjärnspöken tusen gånger i minuten. Det blev tröttsamt, hon önskade att hon fick sova. Släppa lite på oron, den ständigt gnagande. Önskade att hon kunde få andas på djupet, kanske en eller möjligen två gånger per dag. Att hon skulle kunna stå blick stilla och ta ett andetag. Inte så att det fastnade i halsgropen, utan så att det flödade ner igenom lungorna som vattenfall, fyllde hela magen. Hon ville känna kroppen expandera, pulsera. Ibland kollade hon om hon själv var vid liv. Hämtade en spegel, höll den framför munnen. Imman på glaset kändes lugnade, hon kände hur ögonlocken började falla ihop. Kanske kunde hon vila lite, bara lite, bara en sekund med slutna ögon. Hon var så trött, det hade satt sig någonstans i själen, hon kände sig grå och lealös, sömnbristen gjorde henne som förblindad, det brände bakom tinningarna. Varje gång som hon var på väg att ta klivet in i glömskan väcktes hon, kanske av en hostning, en inandning, en vibration genom luften. Hon var klarvaken igen, ögonen svedda och rödstrimmiga. Ett ständigt stirrande på den lilla varelse som hon måste hålla vid liv, som var bräckligare än henne själv, hon vacklade under tyngden.

Tiden sträcktes ut, förlorade sin självklara rytm. Ibland kändes det som att hon var tyngdlös, svävade omkring mellan lägenhetens väggar och slog huvudet i taket, hon hade svårt att fokusera på samtal. Orkade inte lyssna på musik, fick huvudvärk av knäppandet från kylskåpet. Hon längtade bort, eller kanske till. Ville att dagarna skulle bli verkliga igen, att hon skulle få sova när det var mörkt. Eller bara sova alls. Nu gick allting i ett. Hon rörde sig mekaniskt, gjorde samma saker hundra gånger om. Glömde bort vad hon precis hade gjort, gjorde det en gång till. Nu var hon någon annans. Hon hade velat det, kanske bara inte förstått vad det innebar. Hur hon hade förvandlats, expanderat, skapat plats åt något nytt. Det var större än hon hade kunnat föreställa sig, hur hon burit hela universum inom sig. Det gick aldrig att skydda någon tillräckligt, vissa sorger måste bara passera, somliga faror krävde att få upplevas. Det kändes som den djupaste förtvivlan, hjärtat alldeles utanpå, nu kunde hela världen få henne så lätt. Hon hade något att förlora.

Hon visste att det kallades kärlek, men inte hur ont det skulle göra. Hon hade fått hjärtat strimlat många gånger förr, hade lämnat delar av sig själv i andra människors blickar. Hade sett hur de vänt henne ryggen, kastat henne till vargarna, inte sett sig om en endaste gång. Hon hade brutits ned, byggts upp, tappats bort, gjorts om, blivit hel. Nu var hon något annat. Det svindlade i tanken, hon var rädd att tappa balansen. Plötsligt intensivt medveten om den egna förgängligheten, det totala beroendet. Detta bräckliga knytte, ett sådant hjälplöst byte. De delade blod, hon hade blivit någon annans.

Tusenbitarshjärta

han säger
nu finns ingenting kvar
allt är slut jag har gått isär
inuti är inget längre
som det ska
jag har börjat simma nedåt
bråddjupet
letar efter bråddjupet
någonstans att sjunka till
vila i ett liv
jag är så trött
det börjar sätta sig
i lederna nu allting
är så svårt att ta i
jag kan inte röra mig

det fortsätter framåt
utvecklas åt fel håll
marscherar taktfast
ett steg fram
fem skadeskjutningar
tillbaka
hur länge orkar en
människa existera
utan att leva
hur länge kan jag leva
utan att vilja existera
gör mig till materia
få mig ur min skalle
det surrar svider jag
bara sväljer nu
bara tar emot nu
ta mig ur mina mardrömmar
de rider mig om nätterna
på dagarna vågar jag
inte längre blinka tänker att
jag kanske somnar jag kanske
tappar greppet kanske
bryter ihop
går i tusen
små bitar

Naturkraft

Kroppen tung/varm/uppsvälld. Ett andetag ifrån att spricka, spräcka sönder. Inte gå i bitar,  närmare ett vulkanutbrott. Tömma sig fullständigt, klibbig vätska, dränka allt i sin väg. Inga tankar, bara lukter. En metallisk bismak, hon andas mödosamt. Bröstkorgen häver sig, krampaktigt, försöker få syret att nå hela vägen ner. Orkar inte riktigt, det fastnar halvvägs. Hon har andan i halsgropen, har anden i handen. Själen svävar utanpå, hon känner sig febrig. Mjuk och simmig bakom pannbenet. Orkar inte öppna ögonen, har kisat i flera dagar nu. Inget solljus, det bränner sönder näthinnorna. Ett pärlband av läkare som marscherat fram igenom rummet. Bestämda steg, hon har känt dem vibrera genom kroppen redan innan de hunnit fram till trapphuset. Har stönat inombords, magen vänt sig som en föraning om hur de kommer lukta. Som handsprit och rökpaus, ställt sig nära henne, böjt sig över. Pratat i tredje person, hon har inte orkat förklara för dem att hon faktiskt existrerar. De har staplat fakta på fakta på fakta. Byggt henne som ett korthus. Synat hennes kroppslighet, tagit temperatur. Klagat på hur mycket plats hon tar på jorden. Så liten i orden, hon borde skämmas. Borde lämna lite yta, det finns sådana som har något viktigt att säga. Hon har inte orkat genera sig, kroppen alltför nära brännpunkten. Hon kokar, det pyser genom hörselgångarna när hon försöker lokalisera ljuden. Alldeles överhettad, tankarna uppskruvade på högsta volym. Någon skriver maskin i versaler, det knackar sig fram genom skallen. Hon stönar morsekoder till omvärlden, hoppas att någon kanske fattar, läser hennes röksignaler.

Hennes mamma vrider händerna av vånda, hon hör hur de skaver mot varandra. Hud som slitits sönder av tiden, lika tunn och torr som papper. Hon värjer sig för att komma undan, lyckas inte få det ur systemet. Som skrapande stolar mot metallgolv, hon kan inte koncentrera sig. Fokuserar på andetagen. Öppna munnen, läpparna spräckta och torra, små sår i mungiporna, sila syret genom tänderna, ner igenom halsen hela vägen till lungorna. Det kostar på. Hon blir större, allting sväller. Halsen känns mindre nu, eller är det bara relativt. Nästa dag kommer nästa läkare. Han hasar sig fram genom huset, hon känner hur han svettas, hur hans tidspressade hjärta kämpar för att han ska hinna med. Han är som förblindad. Klämmer på henne, hans händer försvinner i hennes mjuka hud. Som kvicksand, han får uppbåda all sin kraft för att slita sig loss. Pratar i brottstycken. Benämner henne som ett sjukdomstillstånd. Hon har blivit sin åkomma. En parasit på samhällskroppen, något de måste medicinera. Hon sjuder, växer lite till. Skinnet slappt och tungt, drar henne mot golvet. Ett segel som fångats av gravitationen, hon är moderskeppet, en brännande massa som föder, som sväller, som förbrukar som ger liv som lever som aldrig kommer att försvinna, som måste utplåna jaget för att ge liv åt något annat. En organisk tyngd som inte går att rubba, hon är fången i den egna kroppsligheten, ett offer för den yttre verkligheten. Nästa läkare har väsande andetag. Han tar pulsen på henne, letar efter livstecken, letar efter något som kanske kan kallas för människa. Allt är tyst och stilla. Hon stönar svagt, har glömt alla orden. Har inget språk, naturen forsar genom henne. En naturkraft, inget verkar hjälpa. Bränderna bränner högre nu, det sprakar när hon flyttar sig millimeter för millimeter, måste bort ifrån det varma, få det att sluta tynga. Hon har blivit vatten, något kokande, ångande, det dränker alla tankar.

Henne papa stegar fram. Lägger armarna i kors, hummar allvetandes. Ringer telefonsamtal hela dagarna, kräver svar. Lite logiska förklaringar. Vad har hänt med hans barn, hon var ju här nyss. Vem är denna otympliga massa som inte kan prata, kan någon förklara. Och genom hela nätterna, en ständig plåga, ett smärtsamt ingenting, tiden rullar fram som ebb som flod genom skallbenet. Tinningarna trumslagare, bankar i otakt, baktakt. Så svårt att fokusera, med nattsvart intighet utanför ögonlocken. Hon fortsätter att blunda, jämrar sig, allting likadant utanpå som inuti. En kropp i undantagstillstånd, något tärande som äter sig igenom alla tänkbara relationer. Det verkar vara omöjligt att kombinera, det kvinnliga med det fungerande. Nu är hon bara sin kropp, växer tills det inte längre går.

Nio månader senare exploderar hon, spränger alla gränser. Febern som stigit till kokpunkten, ett eldklot som tvingar sig fram genom artärerna. Hon delar sig i flera, ger halva sig. Nu existerar hon bara till hälften, eller kanske gånger två.