Jag ville bara säga det

ibland känns det som vanligt
gå till jobbet och klä på sig och
prata om vädret och oj vad det snöade
den där vintern -95
en fredag var det väl ja det var det absolut
oroa sig för världspolitiken som vanligt och
vad blir det till middag och träna
och sjunka ner i sängen och somna
nästan innan kinden träffat kudden

andra dagar är det bottenlöst
drömmer om att hamna i koma
bli rammad av lastbil
börja om rensa ur göra nytt
bryta alla ben i kroppen alla
destruktiva tankemönster
låta gravitationen göra sitt
låta tyngdkraften hjälpa till
bygga brosk och fräscha drömscenarion

som alzheimers i skallen
som panik och rastlöshet som
fortplantar sig genom fotsulorna
och upp
att inte minnas var det var jag
tyckte nu igen att inte ha några
åsikter känslor inga logiska tankegångar
som sandstorm i blodomloppet
det är tungt nu/är mörkt nu
jag väntar på gryningen
den borde verkligen
komma snart

Inuti är det precis som vanligt

någon frågar
hur jag står ut
det är enkelt
jag går aldrig ut
sitter inne
stänger av
trycker aldrig på
några knappar
låter inombords
vara råkallt och nedstängt

ibland bankar det
från hjärtat
aldrig från ytterdörren
det är ingen som hälsar på
bakom revbenen sitter det
något som är instängt
jag håller för öronen
orkar inte höra hur det
slår

någon frågar
hur det ser ut
hur inombordslandskapet
är uppbyggt
det är enkelt
det är helt raserat
allting i spillror
helt oförklarligt
en morgon vaknar jag
och har gått alldeles sönder
en morgon vaknar jag inte alls
det skaver upp i halsen
något oförlöst
sårbart och stelnat
långt ner i bäckenbotten
jag undrar när
det ska falla på plats igen

allt som faller nu är
tusen strida bomber
tankarna tyngda av rökridå
jag lurar mig själv
ögonblick till ögonblick
hoppar mellan stenarna
en mental Hades helt
utan sjökort
lovar att han ska ro mig
tryggt i land ge mig en
alldeles egen hamn
allt jag behöver göra är att
att blunda är att följa med
jag simmar hellre över
öppet hav än litar på
det skaver i gommen
splitterskador inifrån
alla vassa ord
allt som jag aldrig
kommer att berätta
som jag inte har
något språk för

någon frågar hur jag står ut
det är alldeles för enkelt
jag går aldrig ut.

Som Göta Älv inombords

jag tror att jag
har gagnes inom mig
niagrafallen, donau
göta älv
det forsar bakom bröstbenet
ut mellan benen
något sjunker undan/sväller
som ebb som flod
rör sig i vågor
tsunami genom blodomloppet

och inuti hela mig
flyter tiden
alldeles stilla
ständig rörelse
silar verkligheten
mellan revbenen
kroppen nästan bara vatten
nästan bara materia
jag filtrerar syret
genom huden, nu är
allting öppet nu kan
allting andas
något mjuknat
inuti

Ge mig ett alternativ till verklighet

det luktar lögn
luktar konstruktion
staden som socialt
fenomen slukar oss
tills sista droppen
rinner ur oss
färgar trottoarerna
inte röda
facebookblå

var god dröj
uppkoppling sker
snälla berätta
hur har din dag varit
samlar information
små drönare
konspirationsteorier
kartläggning av
mänsklighet

det är många som försöker
statusuppdatera just nu
vänligen vänta kvar
snälla håll den tanken
gör inget annat
snart är det din tur
dina fem tusendelssekunder
i skärmljuset
någon bryr sig
verkligen

Så du säger att det är över nu

så nu känner jag
så nu tänker jag
så nu bränner det
bakom ögonlocken
så nu hettar det
i kinderna
så nu skäms jag
så nu vet jag inte
längre var jag ska
ha mina händer när
jag inte kan ha dem
alldeles nära dig

så nu är det som det är
så nu jaha okej
då säger vi så
det var trevligt
väldigt trevligt
så nu går jag
nu går jag
verkligen
kanske kommer jag
aldrig över dig
kanske går det på
en sekund
så nu är du
är vi
bakom
mig

(så
nu finns inget mer att ångra
det går inte längre att ändra
du är säker säger du
jag är inte helt säker
på att du är det
så nu säger jag det
du säger ingenting
så nu är det dött lopp
jag ska verkligen gå
det finns inget mer att vinna
vi slösar tid
du viskar tyst
så nu smälter jag
ett vattenfall inuti
så nu sjunker jag
sjunker insikten
genom kroppen
fyller mig med cement
betong stenar tråkiga minnen
så nu ska jag vara tyst
jag lovar
jag går nu)