Aprilhimlar

det är april men känns som november
så oändligt trött på att prata om vädret
allting bara händer himlen bara häller
strida skurar vanvett
det rullar åska
tornar upp sig som septemberstormar
nu kommer de och tar dig stora skygga vargen
om inte alla blivit jakttroféer hollywoodfruar
om inte alla injicerat så mycket botox
att de inte längre kan skrika fara
nu kommer de och tar dig ett inbillat hot
en osynlig armé en armada alla måste bära prada
lägga hela lönen på att smälta in blandas
med tapeten lika delar krigsföring/tanketorka

det är april men känns som millennium
som att ett årtusende bara passerat och att jag knappt
rört mig ur fläcken allt är precis som vanligt
fortsätta röka under fläkten kanske kommer något sprängas
något måste väl hända världen som i bitar
och i gammelmedia tjatar de om miljökatastrofer
jag undrar alltid varför ingen pratar om naturmöjligheter
tänk lite positivt så går det nog över, det är
bara lite utmattning morsan jord måste bara andas
hela vägen ner i magen in i indokina låta det få kännas
slappna av i alla regnskogar släppa tankarna fria
sov regelbundet och ät frukost samma tid
du ska se att det går över

det är april men känns som djupaste förtvivlan
nä nu ljög jag så trist att jag alltid ska överdriva
det känns ingenting det är som vakuum allt är okej
ingenting är kul men okejokejokej nu bara gör vi det här
NU KÖR VI KOM IGEN NU ANDRA SIDAN ÄR NI KLARA
snart är det nya tider årsringar jag åldras som ett träd
gräver fötterna rötterna längre ner i marken grundar
kastar ankar lägger mig ner bara lägger av nu

En idiot på resa

och egentligen
alltså helvete
vad svårt det är att finnas till
bara få finnas alltså faktiskt finnas få andas få leva
existera inte alltid lukta sådär gott inte alltid
vara sådär sval sådär skön sådär bra på att
ta det för vad det är kanske bara få fulna få gråta
ställa mig på barrikaderna springa efter dig
varje gång du går och ropa så att grannarna hör
att jag inte klarar något alls utan dig fastän vi vet
båda två att det är lögn jag klarar mig fint är van
ibland bättre på ensamhet än tvåsamhet och jag vet
inte längre varför jag ska ha mina händer när jag
inte kan ha dem alldeles nära dig

och egentligen
jävlar vad det svider
det surrar som ett getingbo allting så irriterat inflammerat
i mig är ingenting enkelt verkar ingenting vara härligt
du bara går och går och kommer aldrig igen och jag är ständigt
på samma plats rör mig inte en millimeter snurrar runt min egen
axel som en idiot på repeat det är ju sorgligt att se hur
jag håller på och sorgen och skammen och skulden kryper ner
bredvid vaggar mig till sömn säger att nu du, nu du lilla vän
sov bara sov det är ingen idé så fort du öppnar ögonen stiger
klarvaken naken ur sängen så bränner du alla broarna sänker
alla skeppen och ser du nu hur de sjunker där i fjärran alla
oförlösta drömmarna som du burit på helt i onödan nu ser du vad
det är du gör med folk med drömmar med förhoppningar med småfåglarna

och egentligen
så vet jag ju
att jag alltid svettig kramat allting alldeles för hårt att det brunnit så
heta bränder inuti att jag aldrig kunna kontrollera det
att balansen aldrig varit min starka sida att jag är himmel
och helvete upp som en sol ner som strida strömmar napalmregn
och någonstans djupt bakom revbenen tickar sparvhjärtat alldeles
för fort alldeles för nervöst det är alltid något som inte
stämmer alltid något som skaver alltid något infekterat en biologisk brist
i hjärtat mitt brister allt på samma gång knopparna om våren
artärerna om vintern det viner i skallen snälla bara rör dig mot mig

Hjärnspöken

orden fastnar
dröjer sig kvar
tusen sjöars land
i mig
rinner tusen floder
allting flyter
håller sig ovanför ytan
jag klarar mig
men bara precis
en hårsmån ifrån
att försvinna
missa chansen
det svindlar i tanken
balansgång mellan hustaken
nu kan du få mig
nu kan du få mig så lätt
jag fattar
det låter så klyschigt
att sno en, sno flera
låtreferenser
och ändå
du får mig

Stockholm stockholm håll mig hårt

nu räds vi
det är samma demoner
olika skepnader
i oss
lurar samma rädslor
under sängarna
samma känsla av mardröm
får oss att vakna
vargtimmen blekgrå
och in rullar dimman
ridå över verkligheten
och under bröstbenet
bankar samma hjärtan
samma vansinnestakt
det går troll
i tankeverksamheten
ser sådant som inte finns
missar det som existerar

Nu är det som förgjort

ett.

och störst av allt är kärleken
det stora outgrundliga
det långsamma vanvettet
som sliter och kvider
längtar och fryser
varma händer mot kalla vindar
skyddar mot allt och
ingenting alls

två.

och störst av allt är kärleken
till dess att en blir hungrig
till dess att tvättkorgen inte går att stänga
till dess att räkningarna ska betalas
munnarna mättas och bilen besiktigas
störst av allt är kärleken
till dess att luft und liebe
blir lite tröttsamt att försöka leva på

tre.

och störst av allt är kärleken
om inte skilsmässan tornar upp sig vid horisonten
om inte naturkatastroferna härjar inuti
om inte armarna är stängda ögonen slutna
själen kall och intakt och det sipprar
läcker forsar ut genom alla porer
huden simmig och våt så svårt att
hålla tillbaka det som river och förstör

på det fjärde ska det ske.

och störst av allt
eller åtminstone relativt stort
eller kanske lite mer betydelsefullt
än ingenting alls
är kärleken
nu är det inte längre så
att en liten bit av himlen fastnat i ditt hår
bara rester från något vi åt igår
du har mist din glans
jag har glömt hur du brukade smaka
när du inte bara var min att förbruka

på det femte smäller det.