att vilja vara flock
men inte ha en aning
inte en susning
hur det går till att komma närmre
att stå i dörren och säga:
jag vill ingenting alls
att vänta på
att kunna kliva in i värmen
med hela kroppen skamlös och
öppen, fri som fågeln
men istället backa
steg för steg
tills ryggen rak och
pressad som asplöv mot väggen
smyga sig osynlig ut genom rummen
att vilja vara flock
men inte vara det minsta kapabel
att längta efter tillhörigheten
att sörja sig grå och sprucken
gråta tills något släpper inuti
tills hälsenorna plötsligt brister och
korthusen rämnar
knäna vikta och händerna mot himlen
som att ge sig hel och fullständig
handflatorna vita och tomma
som att be om nåd trots slut på ord
jag vet att det inte är kaka
men ändå
vilja ha allt och äta det
förbehållslöst
