längtar efter stiltje
längtar efter mindre
efter färre
hoppas på förskoning
brottas med tiden med jobbet med kroppen
höfterna säger
bröstkorgen sväller
allting svullet smälter
under era blickar och
förhoppningarna
lika linjära som normala
det finns inget utrymme för att
vilja något annat
ramarna smiter åt
kväver allt som brann i mig då
som kanske skulle brännas i mig nu
och jag längtar efter ut
efter bergsmassiv efter hav efter
oändlighet i tanken och universum stort och
väldigt och vad som helst skulle kunna hända
längtar efter känslan av kom igen nu då och
kroppen stark och skör och kapabel att
släppa in och bryta upp och ta sig an
själen varm och mjuk och hungrig
som snabbt växande djur
som att lyckas ta sig ur
de trånga skalen.
