jag var en enda stor vrångstrupe
jag var en som hamnade precis
lagom snett varje gång för att det
skulle räknas som mordförsök
alla mina mödrar
vaggade mig till sömns om nätterna
försökte slå koliken ut ur mig, jag var
ett barn som gick i orange och rött
jag var eld och lågor, jag gallskrek mig
djuphavsblå
jag växte upp till ett akvarium
tidvattnet nådde mig bara i perioder
jag var ömsom torrlagd och sprucken
ömsom desperat med tonåringens
rotlösa undran med längtan i blicken
flykten insprängd under fötterna
länge trodde jag att jag var
revbenet som konstruerade kvinnan
att jag växte som ogräs i min trädgård
den jag skulle odla
i vuxen ålder övergick jag till
att låtsas vara blind, bli tyngre, tänkte att
jag var ett berg som inte gick att flytta
att jag skulle bestigas, besegras
om nätterna la jag ut fällor
försökte bli bara sten
väntade tålmodigt
när han äntligen kom
var allt han sa
jag var en stillahavsö
helt täckt av plast
en kontinent som
mörknade med tiden
