Ibland
känner hon himlen. Små sekunder av tillhörighet, intighet. Att bara vara kropp,
fri och fjäderlätt. Förankrad i en människogestalt. Ingenting som tyger. Ibland
ligger hon med ryggen mot klipphällarna, lyssnar på saltstänken. Vågarna som
slår sig fram igenom berget. Så mycket tid som flutit under dessa broar. Dessa
nergrävda tunnlar. Ibland sträcker hon händerna mot skyn. Ler som om alla
tittar, dansar som om I don’t give a fuck. Ibland lägger hon armarna om, andas
in, vilar tankarna mot, andas ut, repeterar. Som ständig drömsömn, ett ljuvligt
vakuum. Ibland känner hon himlen. Oftast inte. Oftast fastnar det i medvetandet
innan hon hunnit fram till dörren, oftast glömmer hon bort vad det var som
lockade på andra sidan och bestämmer sig för att hon är för trött. Melatoninet som
omvänt amfetamin och varje vaken timme en kamp emot klockan. Bara vilja blunda,
försvinna, sjunka till djupet, aldrig mer behöva svara. Hon går och lägger sig.
Ibland mentalt, ibland bokstavligt. Då och då kommer någon och pratar. Pensionsbesparingar.
Träningsscheman. Räkningar. Flyktingkatastrofer. Att hon verkligen inte borde
äta gluten. Hon äter en hel limpa. Det är något med auktoriteter som får det
att krypa under huden. Tiotusen bitiga myror längs med ryggraden, hon kan inte
sitta still och kroppen varm och svedd och aldrig någon vila. Någon försöker
säga till henne. Att det räcker nu. Att hon måste sluta nu. Att hon gör sig
till åtlöje, vem ska vilja vara med någon som inte ens kan svara ordentligt på
tilltal. Hon vill bara lägga sig i sängen. Stänga av, låta bli, lämna in.
Människor som berättar hur livet fungerar, hennes öron blöder. Hon har en grej
med att aldrig våga stanna kvar. Att bli alldeles för nervös när det verkligen
gäller, snubbla på orden. Det har kommit med åren. Ibland känner hon himlen. Som
solsken genom blodomloppet. De flesta dagar känner hon inget, bara tyngden av sig själv.
