du sa
du älskar att jag smakar
mjölk och honung
som din mamma
som alltid bad
som alltid sa
kom här
luta huvudet mot
jag ska trösta
tills ingenting gör ont
och som du sa
ingenting kändes då
du var lealös och sinnesfrid
som fågel
som snabbt växande djur
du tog dig ur de trånga skalen
trotsade all slags fysik
gravitation
depression
ingenting lika gråtfärdigt
nu är vi precis som himlen
lika gråa och tyngda
åtminstone jag
du säger det ofta
jag faller dig ur händerna
du blir så trött
på att jag ständigt
är så trött
att jag alltid
skyddar kroppen
formar händerna som fort
bygger murarna
staplar cornflakespaketen
högre varje morgon
du tror att jag är sjuk
i hela huvudet
det är alldeles sant
du sa
du älskar att jag smakar
som något du nästan glömt
att jag är nostalgi
blandad med rädsla för
vad som komma skall
nån slags framtidsdystopi
att jag påminner om någon annan
som brann i dig då/som brinner i dig nu
och vakna mitt i natten
med skallen full av mardrömmar
att det här är allt som blir
och i avståndet mellan oss
där din fysiska verklighet
tar slut och min bara börjar
ligger något drömtungt och
svettas ut febern
ligger något andfått och
hoppas på förskoning
ligger mina sorgliga förhoppningar
suckar tyst
om hur det kanske kunde vara
