det
kryper längs med husväggarna
sipprar
in igenom fönstren
hamrar
som ösregn mot rutorna
jag
blundar hårdare
andas
tyngre
försöker
få hjärtat att sluta slå
inte så
högt
snälla du
inte så
och genom
källaren
skakar
det av bombnedslagen
vibrerar
det av maskinerna
sakta
spricker hela taket
det rasar
betong och murbruk
klibbar
fast i håret i halsen
nästan
fylld jag har blivit ett timglas
räknar
ner sekunderna till
min egen
undergång
och genom
allt som bara går sönder
blinkar
natthimlen sammetssvart
lockar
med en evighet som aldrig
tar slut
som aldrig släpper taget
kroppen
på helspänn och
i öronen
små trumslagare med batonger
funderar
på hur mycket mer
jag
klarar av
det
krafsar på ytterdörren
kryper
under skinnet längs med nyckelbenen
snart
alldeles inpå
och jag
som har slutat prata
bara
andas bara vänta
väggarna
har fått händer
jag hör
hur de prasslar
stryker
sig mot benen
och
himlen utanför
blinkar
fortfarande morsekoder
tre långa
tre korta tre långa
i kroppen
min
kan ingen
höra
hur jag går under
