det är så jag säger det
med halva hjärtat hängandes utanpåvill tatuera in ditt födelseår
brännmärka hela bröstkorgen med dina
tankegångar
du förundrar mig
och runt om hela härligheten
en vardag som breder ut sig
en helt vanlig tisdag i januari
jag tappar andan
tappar alla tankar
det snurrar så fort och plötsligt
hela hjärnan blir till vakuum
och nu spelar inget längre någon roll
det är hundra år kvar till löning
men i fickorna bränner allting hål
och nu spelar allting ännu större roll
varje andetag så oändligt
det är så jag säger det
med läpparna helt nära dina hörselgångar
med tankarna om evigheten
pulserandes alldeles under huden
det är så vi menar det
när vi säger
ingenting alls
jag låter nästan alltid tystnaden tala
ett klarspråk som ekar mellan väggarna
jag säger att jag bara vill sova
kan vi inte bara snälla du
men i avståndet mellan armarna
i allt det som får plats
mellan mitt och ditt
i den där extra inandningen
vilar osäkerheten
så när jag frågar
gör jag det med hela hjärtat
utsmetat utanpå
det får bära eller brista
du måste fatta nu
