snörar på löparskorna
en terapisession i storlek 40 som
förbränner det redan vidbrända
det eldar på i lungorna
blodsmaken letar sig fram
längst bak i svalget och
jag andas i sextondelstakt
för nu. jävlar.
en terapisession med asfalten
hårt nertrampad under hälarna och
jag hinner inte med att berätta
hur det känns försen det slutar
kännas något alls
jag springer hårt och stumt rätt
in i hjärtat och det finns inget som
spränger ljudvallarna så bra som
raspet från lungorna i helvetesbacken
den som alltid lutar lite för mycket
det spränger hål i huvudet och jag
slutar tänka när septembervindarna och
den här staden letar sig innanför tröjan
in under huden rätt in i blodet
ett bakvänt kognitivt beteende där jag
hellre flyr än fäktar illa när skuldkänslorna
står mig upp i halsen och jag vet inget
annat sätt att reagera
en terapisession i storlek 40 som
lindrar och smärtstillar
det värker så skönt när tankarna
slutar snurra/lägger sig blick stilla
Gör det igen?
