det verkar ju så enkelt
det här livet, det här slitet
det verkar så enkelt
man bara gör
bara tar nån under armen
bara bestämmer sig för.
och så levde de lyckliga
i alla sina dar
jag förstår inte vad det är jag har
förrän det är för sent
likadant varje gång
jag vänder om och flyr
ren panik ingenting som styr
en logik som säger bara dra
ta det som finns kvar
samla ihop resterna av dig själv
imorgon blir en bättre dag
och det har alltid verkat så
förbannat lätt
när jag ser hur det görs
gång på gång på ett helt
odramatiskt sätt
inga komplikationer inga
ångestfaktorer ingenting som
binder andetagen i strupen
ingenting som att sitta med
hjärtat längst bak på tungan
inte våga svälja av rädsla för
att det ska hamna i ena lungan
blockera luftvägarna tills det
bara fortsätter andas tomt
ingenting som att sitta med
hjärtat på helt fel ställe inte
känna hur det slår bara fortsätta
vara den som kommer och går
det verkar så självklart
när lyckouppdateringarna avlöser
varandra när alla får utlösning när
tvåsamhet verkar vara det enda
som håller i längden
jag fattar inte ens hur man gör
när man vänder om mitt i steget
lägger armarna om och bara bestämmer sig för.
jag kanske saknar några viktiga delar
det måste vara något som felar
lägg armarna om mig
bara håll mig
låt mig inte försvinna
denna gången med
