varje gång jag blir ensam känns det som
svarta hål avgrunder och andra stämningshöjare
precis på kanten du vet man står med
fötterna på randen bara väntar på att någon
ska komma och säga att det är dags nu
hoppa då
(fegis)
och varje gång jag är ensam breder det ut sig
som förlamning precis inuti och jag behöver det
alldeles på samma gång som jag avskyr det
för ensamheten brukar kännas mindre självvald
och i huvudet ekar
/lämnad/lämnad/lämnad/
jag försöker verkligen med allt jag har
att bara vara att inte tänka att inte känna
att flyta med strömmen vara i flowet inte
hamna i de där tankesänkorna
det har bara aldrig gått så dåligt som nu.
