Det sved i skinnet, som myrornas krig genom nervsystemet. Hon var på helspänn, lystrade efter ljud som knappast hördes. Andades den? Hon frågade sig själv/sin omgivning/universum/internet/sina hjärnspöken tusen gånger i minuten. Det blev tröttsamt, hon önskade att hon fick sova. Släppa lite på oron, den ständigt gnagande. Önskade att hon kunde få andas på djupet, kanske en eller möjligen två gånger per dag. Att hon skulle kunna stå blick stilla och ta ett andetag. Inte så att det fastnade i halsgropen, utan så att det flödade ner igenom lungorna som vattenfall, fyllde hela magen. Hon ville känna kroppen expandera, pulsera. Ibland kollade hon om hon själv var vid liv. Hämtade en spegel, höll den framför munnen. Imman på glaset kändes lugnade, hon kände hur ögonlocken började falla ihop. Kanske kunde hon vila lite, bara lite, bara en sekund med slutna ögon. Hon var så trött, det hade satt sig någonstans i själen, hon kände sig grå och lealös, sömnbristen gjorde henne som förblindad, det brände bakom tinningarna. Varje gång som hon var på väg att ta klivet in i glömskan väcktes hon, kanske av en hostning, en inandning, en vibration genom luften. Hon var klarvaken igen, ögonen svedda och rödstrimmiga. Ett ständigt stirrande på den lilla varelse som hon måste hålla vid liv, som var bräckligare än henne själv, hon vacklade under tyngden.
Tiden sträcktes ut, förlorade sin självklara rytm. Ibland kändes det som att hon var tyngdlös, svävade omkring mellan lägenhetens väggar och slog huvudet i taket, hon hade svårt att fokusera på samtal. Orkade inte lyssna på musik, fick huvudvärk av knäppandet från kylskåpet. Hon längtade bort, eller kanske till. Ville att dagarna skulle bli verkliga igen, att hon skulle få sova när det var mörkt. Eller bara sova alls. Nu gick allting i ett. Hon rörde sig mekaniskt, gjorde samma saker hundra gånger om. Glömde bort vad hon precis hade gjort, gjorde det en gång till. Nu var hon någon annans. Hon hade velat det, kanske bara inte förstått vad det innebar. Hur hon hade förvandlats, expanderat, skapat plats åt något nytt. Det var större än hon hade kunnat föreställa sig, hur hon burit hela universum inom sig. Det gick aldrig att skydda någon tillräckligt, vissa sorger måste bara passera, somliga faror krävde att få upplevas. Det kändes som den djupaste förtvivlan, hjärtat alldeles utanpå, nu kunde hela världen få henne så lätt. Hon hade något att förlora.
Hon visste att det kallades kärlek, men inte hur ont det skulle göra. Hon hade fått hjärtat strimlat många gånger förr, hade lämnat delar av sig själv i andra människors blickar. Hade sett hur de vänt henne ryggen, kastat henne till vargarna, inte sett sig om en endaste gång. Hon hade brutits ned, byggts upp, tappats bort, gjorts om, blivit hel. Nu var hon något annat. Det svindlade i tanken, hon var rädd att tappa balansen. Plötsligt intensivt medveten om den egna förgängligheten, det totala beroendet. Detta bräckliga knytte, ett sådant hjälplöst byte. De delade blod, hon hade blivit någon annans.
