Kroppen tung/varm/uppsvälld. Ett andetag ifrån att spricka, spräcka sönder. Inte gå i bitar, närmare ett vulkanutbrott. Tömma sig fullständigt, klibbig vätska, dränka allt i sin väg. Inga tankar, bara lukter. En metallisk bismak, hon andas mödosamt. Bröstkorgen häver sig, krampaktigt, försöker få syret att nå hela vägen ner. Orkar inte riktigt, det fastnar halvvägs. Hon har andan i halsgropen, har anden i handen. Själen svävar utanpå, hon känner sig febrig. Mjuk och simmig bakom pannbenet. Orkar inte öppna ögonen, har kisat i flera dagar nu. Inget solljus, det bränner sönder näthinnorna. Ett pärlband av läkare som marscherat fram igenom rummet. Bestämda steg, hon har känt dem vibrera genom kroppen redan innan de hunnit fram till trapphuset. Har stönat inombords, magen vänt sig som en föraning om hur de kommer lukta. Som handsprit och rökpaus, ställt sig nära henne, böjt sig över. Pratat i tredje person, hon har inte orkat förklara för dem att hon faktiskt existrerar. De har staplat fakta på fakta på fakta. Byggt henne som ett korthus. Synat hennes kroppslighet, tagit temperatur. Klagat på hur mycket plats hon tar på jorden. Så liten i orden, hon borde skämmas. Borde lämna lite yta, det finns sådana som har något viktigt att säga. Hon har inte orkat genera sig, kroppen alltför nära brännpunkten. Hon kokar, det pyser genom hörselgångarna när hon försöker lokalisera ljuden. Alldeles överhettad, tankarna uppskruvade på högsta volym. Någon skriver maskin i versaler, det knackar sig fram genom skallen. Hon stönar morsekoder till omvärlden, hoppas att någon kanske fattar, läser hennes röksignaler.
Hennes mamma vrider händerna av vånda, hon hör hur de skaver mot varandra. Hud som slitits sönder av tiden, lika tunn och torr som papper. Hon värjer sig för att komma undan, lyckas inte få det ur systemet. Som skrapande stolar mot metallgolv, hon kan inte koncentrera sig. Fokuserar på andetagen. Öppna munnen, läpparna spräckta och torra, små sår i mungiporna, sila syret genom tänderna, ner igenom halsen hela vägen till lungorna. Det kostar på. Hon blir större, allting sväller. Halsen känns mindre nu, eller är det bara relativt. Nästa dag kommer nästa läkare. Han hasar sig fram genom huset, hon känner hur han svettas, hur hans tidspressade hjärta kämpar för att han ska hinna med. Han är som förblindad. Klämmer på henne, hans händer försvinner i hennes mjuka hud. Som kvicksand, han får uppbåda all sin kraft för att slita sig loss. Pratar i brottstycken. Benämner henne som ett sjukdomstillstånd. Hon har blivit sin åkomma. En parasit på samhällskroppen, något de måste medicinera. Hon sjuder, växer lite till. Skinnet slappt och tungt, drar henne mot golvet. Ett segel som fångats av gravitationen, hon är moderskeppet, en brännande massa som föder, som sväller, som förbrukar som ger liv som lever som aldrig kommer att försvinna, som måste utplåna jaget för att ge liv åt något annat. En organisk tyngd som inte går att rubba, hon är fången i den egna kroppsligheten, ett offer för den yttre verkligheten. Nästa läkare har väsande andetag. Han tar pulsen på henne, letar efter livstecken, letar efter något som kanske kan kallas för människa. Allt är tyst och stilla. Hon stönar svagt, har glömt alla orden. Har inget språk, naturen forsar genom henne. En naturkraft, inget verkar hjälpa. Bränderna bränner högre nu, det sprakar när hon flyttar sig millimeter för millimeter, måste bort ifrån det varma, få det att sluta tynga. Hon har blivit vatten, något kokande, ångande, det dränker alla tankar.
Henne papa stegar fram. Lägger armarna i kors, hummar allvetandes. Ringer telefonsamtal hela dagarna, kräver svar. Lite logiska förklaringar. Vad har hänt med hans barn, hon var ju här nyss. Vem är denna otympliga massa som inte kan prata, kan någon förklara. Och genom hela nätterna, en ständig plåga, ett smärtsamt ingenting, tiden rullar fram som ebb som flod genom skallbenet. Tinningarna trumslagare, bankar i otakt, baktakt. Så svårt att fokusera, med nattsvart intighet utanför ögonlocken. Hon fortsätter att blunda, jämrar sig, allting likadant utanpå som inuti. En kropp i undantagstillstånd, något tärande som äter sig igenom alla tänkbara relationer. Det verkar vara omöjligt att kombinera, det kvinnliga med det fungerande. Nu är hon bara sin kropp, växer tills det inte längre går.
Nio månader senare exploderar hon, spränger alla gränser. Febern som stigit till kokpunkten, ett eldklot som tvingar sig fram genom artärerna. Hon delar sig i flera, ger halva sig. Nu existerar hon bara till hälften, eller kanske gånger två.
