Vaggvisa för flyktbenägna

Du måste sova nu, måste blunda nu. Det är sent du är nog trött, kom igen och vila lite nu. Släpp taget, dagen har passerat, du har kommit/sett/du har segrat. Eller åtminstone inte besegrats. This too shall pass. Kom och lägg dig här, imorgon får du fem minuter till min älskling, jag vill att du ska vila. Du ser aldrig sliten ut, utsidan blank och polerad. Jag skymtar ändå avgrundsdjupen, i pauserna, i din inandning, hur du stannar till i steget, vänder dig om. Jag ser hur du sjunker, världen är blind, du har fri tillgång till cement/ allt som tynger, omgivningen hjälper dig att klättra upp på bron, jag vill att du ska leva. Kom och lägg dig här bredvid mig, jag ska hålla dig tills du somnar, jag vill att du ska vara varm, vara trygg, bara lägg dig ner litegrann. Blunda bort, blinka blankt, du behöver inte prata. Det behövs inga ord när natten sveper in, stillar våra sinnen. Du säger att du sprungit i ett liv nu, jag känner milen passera genom dina ögonlock. Nu kan du sakta in, våga bli långsam, nu finns det ro att låta bli, flytta fötterna från marken. Låt mig få ta hand om dig ibland, vagga dig till tystnad, låt mig få vara den som samlar kraft och styrka. Det är natt nu, är mörkt nu, kom vi ska sova. Bara lägg dig här, bara släpp allting, låt ryggkotorna sjunka långsamt ner i glömska.