ÄNTLIGEN MÅNDAG!

klockan är kvart över sju och
jag vaknar med handen runt mobilen
sätter mig upp med ett ryck och
inser att jag precis måste ha missat bussen
går upp snubblar över kläderna på golvet
skrapar i ena knäet i bordskanten när jag ramlar
haltar ut i köket samtidigt som jag försöker kränga
av mig sovtishan och ta mig in i jobbkläderna
öppnar kylen, stirrar in
den stirrar tillbaks
ingenting

gode gud
det måste vara måndag

klockan är tjugo minuter över tio och jag har varit på jobbet i exakt en timma
fick ta den sena bussen in till stan som gör tusen omvägar
försökte snabba på genom att sucka ljudligt varje gång busschauffören
saktade in och stannade på hållplats efter hållplats i obygden
den resulterade i fler och fler irriterade sidoblickar ifrån mina två medpassagerare
tror att chauffören stannade extra länge på varje hållplats bara för att jävlas

chefen går extra många rundor runt mitt skrivbord idag
tittar mig över axeln och pratar onödigt högt om deadlines med de andra
poängterar vikten av att alla drar sitt strå till stacken
jag får häftiga impulser som bland annat innehåller våldsamma utfall med häftapparaten
lyckas hålla mig genom att sätta mig på händerna

det är verkligen måndag

fyra dagar och fem timmar kvar tills det är helg igen
det svider i ögonen när jag försöker koncentrera mig på texten på datorn
tänker att det aldrig kan vara nyttigt det här
googlar ögonskador och får bekräftat att jag inom kort kommer att få allvarliga hjärnrubbningar
funderar på om detta borde tas upp med ledningen för företaget
men tror att det eventuellt vore en dålig dag att begära ersättning för förlorad hjärnsubstans
bättre att ta det när tidningen gått i tryck

klockan är en minut i tolv och jag försöker hamna med dem som ska gå på tidig lunch
stönar fram att jag inte ens kommer ihåg mitt sista mål mat
sträcker på armarna och stryker med händerna över magen
utbrister att OJDÅ HÄR KURRAR DET VISST TOMT
enda responsen är chefen som glider förbi för hundraelfte gången och
dessutom ger mig mer jobb som ska vara klart "inom kort"

är jag en maskin eller?
är det verkligen fortfarande bara måndag?

det är en tydlig brist på vanlig hederlig medmänsklighet och sympati på den här arbetsplatsen
googlar på dåliga arbetsförhållanden och upptäcker inte helt oväntat att min
situation tyvärr är jämställd med en femårig barnarbetare i Bangladesh
funderar på om det kanske är något som borde ta upp med detsamma
sneglar över mot chefens bord och bestämmer mig för att vänta
hon sitter och korrekturläser någon artikel och ser mer och mer uppretad ut
jag blir lite upprörd för hennes skull
tänk om folk bara kunde göra sitt jobb ordentligt!
jag förstår verkligen inte hur vissa bara kan sitta på jobbet och göra absolut ingenting
det är tur att vissa av oss skriver vettiga artiklar
annars skulle det inte bli någon tidning!

åh nej
nu pratar hon med sin sekreterare och det verkar vara någon på min avdelning
som har skrivit den förhatliga artikeln
de gestikulerar och viftar med händerna och är helt röda i ansiktet
jag blir lite orolig för deras hälsotillstånd och tittar på klockan
tjugo över tolv
kanske bättre att ta en något längre lunch och komma tillbaks när
all den här uppståndelsen lagt sig
så slipper de åtminstone oroa sig för att jag ska sitta här och svälta
reser mig upp ur stolen och bestämmer mig för att låta hemsidan med
den sorgliga historien om lilla Naima som jobbar tolvtimmarsdagar vara öppen
kan vara bra för dem med en liten reality check

tar några snabba steg över golvet mot hissarna och hinner
med en precis innan dörrarna stängs
chefen skriker något och vinkar upprört åt mig och jag vinkar så klart tillbaks
så gulligt av henne ändå att hinna tänka på mig mitt i all uppståndelse!
hissen segar sig våning efter våning mot marknivå och jag börjar nästan tänka att det
här kanske inte är en så dålig start på veckan trots alls!