för ibland behövs det inga ord
och ibland behöver vi inget språk
vissa dagar sträcker vi fram händerna istället för knivarna
stryker med fingrarna över kinden
läser blindskrift tvärs över huden
låtsas som att vi förstår varandra
och struntar i förbuden
jag undrar vad man säger
för att tysta det som bankar och slår
vilka slitna fraser används bäst när
livet plötsligt bara reser sig och går
ska jag tala om att tiden läker alla sår
kanske påstå att det alltid kommer
regn efter solsken men fortsätta
låtsas som om det regnar när
solen lyser med sin frånvaro
jag önskar att jag kunde låta händerna tala
måla våra ryggrader i samma färgskala
sluta sticka in knivarna i hjärtat och vrida om
och vrida om
och vrida om
för allt som är kvar är tomhet och det ickeverbala
du säger saker som jag inte tror på
kastar tallrikar och glas och kärleksförklaringar
en känslomässig anarki som kryper under huden
jag undrar vad man säger
hur struntar man i förbuden?
