jag sa ingenting om hur tystnaden kändes
för den gallskrek sig rätt in under huden
strök sig mot benen och tiggde och bad om
uppmärksamhet
jag satte inga ord sådde inga frön bäddade inga sängar
fick aldrig ligga
det var en tonår i ständig förändring
en barndom som ömsade skinn och tog sig
nya uttryck som tog sig nya jaktmarker och
satte sina egna landmärken
jag sa ingenting om hur bristen på beröring kändes
för det stod målat i klara färger mitt i pannan
om jag nån gång skulle vända mig om och börja om skulle
alla kapitel sluta likadant och orden skulle forsa fram
i samma strömmar för det som är gjort det är gjort och
det som är glömt är förlåtet och jag älskade att hata
varenda sekund
jag trotsade inga nej sa inte emot bäddade inga sängar
fick aldrig ligga
det pågick en revolution som aldrig tog sig ton längst
in i hjärtkammaren och det utspelades krig och scener
som aldrig skulle visas i offentlig television
det sårades och det gräts och det skrevs dikt
på dikt om misären som grävde sig djupare in i
den påhittade karaktären
jag sa ingenting om hur det kändes
för jag visste aldrig om jag skulle känna likadant när jag
äntligen fått det ur mig
ett ständigt uppochner som utmanade balansen
jag visste aldrig vad jag tyckte och tänkte och det som
slog hårdast mot besluten var alltid ambivalensen
jag sa ingenting om hur det kändes
men den där elden brann alltid och jag
saknar hur det brändes
