midnatt över staden och skuggorna
letar sig fram längs med ryggraden
orden rinner som sand mellan händerna och
jag har en saharaöken nertvingad i halsen
det är stjärnlöst och månbortfall
du lägger fingrarna mot min puls för
att kontrollera och jag håller andan
vill inte att du ska veta vad det är som
lever
midnatt över staden och mörkret tvingar sig på
tränger igenom porerna in i huden och blodomloppet
viner svagt av vågorna som slår sig genom systemet
du lägger dig tätt intill och tar del av nattsvartheten
ritar konturer av morgondag över min bröstkorg
jag kan inte låta bli och när du andas ut över
hela mig släpper jag taget
(låter dig ta i mig och din kroppslighet exploderar
hål i min kokpunkt, när du bränner sönder mina
nervtrådar bränner jag dina broar, bränner du mina skepp)
kom emot mig som ett tåg?
