göteborg rör sig under mina fötter
jag lägger mig ner och lindar armarna om
försöker trösta men hösten är starkare än så
staden som bara gnyr och gnäller under
mina fötter jag som bara pratar och pratar
strör orden över marken försöker täcka över
de prassliga löven och försöker torka undan regnet
hur det smattrar mot rutorna hur det aldrig hjälper
med paraply i den här staden
vi kämpar oss igenom
tar oss framåt
aldrig bakåt
och göteborg blir ett som barn under mina händer
jag stryker medhårs och visar suddiga fotografier på solskenet
hur det smög sig in i alla gränderna och ut igenom hamnen
hur det känns som om det aldrig mer kommer att bli varmt
aldrig mera enkelt aldrig någonsin sommar
så
när göteborg rullar ihop sig
som en liten varm kanin
för att skydda sig mot kylan
ligger jag tätt intill
armarna runt stadskärnan
en meningslös kamp
mot vintern
