Snökaos

blixthalka
i hjärnan
och jag måste hålla i mig
för att inte skakas synbart
av diabilderna som
exploderar fram ur dimman
skjuter sönder näthinnan

det brännskadas i synfältet och
jag blinkar bort
släpper taget och fortsätter gå
ännu ett bombnedslag och
knäna viker sig för tyngden
som om det var du som
tyngde ner mig
igen och igen och igen

drar ner mig i djupet och jag
har kvar din smak längst bak
i munnen
film på repeat bakom pannbenet
hur du pressar dig mot mig
hur jag andas stötvis
hur du håller dig på tillräckligt
avstånd för att jag inte ska kunna
sätta tänderna i den mjuka delen av
din käklinje

jag som behöver få sagt
att jag inte vill
men som istället viskar
att det här. är
det. bästa.
som hänt.
mig