ensam
som i en och samma
en helhet som går igenom märgen
du vet
amerikanska södern
1947 och jag önskar
att det brann lika mycket nu
som det gjorde då
ensam
som i en och samma
jag är en helhet
som skapar fred
och tystnad
och total episk vårdslöshet
du säger
att det känns så
att det känns nu
att jag skadar dig mer än
vad jag ger
och jag håller med
för sanningen smakar sällan sött
och vitögat är sällan torrt
när hösten rullar in som
en syndaflod
det tåras och jag har svårt
att hålla tillbaka
det som känns det som bränns
det som svettar sig fram under lager på lager
kläder som kärnvapen
jag är en arsenal
ensam
som i en och samma
sprängladdning
om du ber mig så imploderar jag
lämnar dig brinnande och längtande
med händerna hårt knutna i fickan
tyst undrandes om det som aldrig blev
om det är så du vill ha det
om du vill ha
något alls
